I det lilla huset, Kryddgränd 3 i Visby, bodde jag med
mina föräldrar fram till ll-årsåldern, då vi flyttade till S:a Murgatan. Huset
tillhörde en förvaltare Hemström, som också ägde det större hyreshuset
Kryddgränd l. Båda husen finns ännu kvar. Exteriört har de inte förändrats, men
under l997 såg man att de invändigt moderniserades. Bland annat en uthuslänga
mot Knägränd, där vi hade vår vedbod, har tydligen inretts till rum, och de små
trägluggarna är nu ordentliga fönster. Jag tror att det bara är tre eller högst fyra hus som har
adress Kryddgränd. Så liten och obetydlig och knappt känd som adress heller.
Det hände att vi fick post, där det stod Peppargatan.
Förvaltare Hemström med fru och två vuxna döttrar bodde i en stor lägenhet på övervåningen i det ”stora” huset. Elin, som jag tror var äldst, gifte sig med hamnbokhållare Thure Gerentz. De fick sonen Sven, som så småningom doktorerade och hade ansvarsfulla arbeten, såsom chef för Tidningarnas Telegrambyrå och Svenska Dagbladet. Han skrev boken ”Individer, familjer och block”, en bok som handlar om köpmän och köpenskap på Gotland l894 - l994. Boken fick Bertil och jag på guldbröllopsdagen som gåva av Bertils syskon med familjer.
När jag var liten bodde också i det stora huset
en familj Hallén. De hade en flicka, som hette Valborg, några år yngre än jag.
Jag minns henne som en liten docka med vit skinnbrämad hätta i famnen på sin
mamma, som var rund och god liksom min egen mamma. Mannen var anställd vid posten. Han tog hem
massor av gamla frimärken. Efter hand hade jag flera skoaskar fulla. Jag minns
hur jag sorterade och band ihop i små buntar, för det var många av samma sort.
Tänk så värdefulla de frimärkena hade varit idag, men det förstod man inte då.
Ingen av de vuxna sade något om att vi skulle vara rädda om dem, men de anade
väl inte heller, hur värdefulla de skulle komma att bli. Jag hade åtminstone en
skoask med frimärken kvar, då Olle, Lasse och Pelle var små. Jag lät dem gladeligt
leka med dem. Om överhuvudtaget något märke ”överlevt”, vet jag inte. Kanske
har Lasse, som fortsatt frimärkssamlandet, något i sin samling.
Huset var inte
stort. Det ”stora” rummet, där jag föddes, hade ett fönster mot öster. Utanför
var liksom en liten öppen plats, där Kryddgränd och Knägränd möttes och mynnade
ut i Tunnbindaregatan. Det fanns också ett fönster ut mot den trånga
Kryddgränd. Mittemot var ett tvåvåningshus, så genom det fönstret kom inte
mycket ljus, fast det vätte mot söder. På långväggen mot norr stod en
plyschklädd soffa. I den föddes jag. Jag vill minnas, att bottenfärgen på
plyschen var grön. Så fanns det hus och träd och figurer på den, och jag kunde
sitta och fantisera, att jag själv fanns i plyschlandskapet. Jag bodde i huset
och sprang och lekte bland träden. Kanske är det typiskt för enda barnet i en
familj, att fantisera mellan sysselsättningen med sina leksaker. Åter till
soffan. På ryggstödet fanns en s.k. krona, utskuren i trä med knoppar. När jag
som liten stod i soffan försökte jag lyfta av den. Om jag lyckades vet jag inte.
Men skruva på knopparna gick lätt. På soffan låg en kudde av oblekt linne. På
den fanns stora röda blommor, gröna blad och slingor, som mamma broderat på
den. På kortsidorna fanns knutna fransar - inte så ovanligt på den tiden.
Agnes och Gustaf Karlsson, Visby