Ett nytt år – 2007. Vi markerar övergången med ett firande – inte olikt ett födelsedagskalas. Vi repeterar varje år en eller flera fester som kan påminna oss om tidens gång. Sådana tidsmarkörer är födelsedagen, namnsdagen, eventuellt dopdagen och många av de andra återkommande högtidsdagarna. Vi bryter mönstret, stannar upp, träffar vänner och pratar om ditt och datt. Jag känner mig inte ett dugg annorlunda fastän jag fyllt år, kan en jubilar säga. Ni får gärna komma men håll inga tal om eller till mig, kan en annan säga. Tidens tand tuggar ju på oss lite här och där. Vad är det att påminnas om?

Nyårslöften häcklas gärna som onödiga. Att en gång om året lyfta fram föresatser är för sällan, blir för stunden eftersom de inte erbjuder metodisk uppföljning. Löften som att sluta röka, att äta nyttigt och sunt, att motionera mera - avgivna en sen natt när det ena året övergår till ett annat – blir snart till en släng av dåligt samvete över den egna bristen på karaktär.

För en kristen människa erbjuder dessa märkesdagar tillfällen att vara tacksam för det som varit, är och kommer. Och en möjlighet att påbörja en förändring, att göra upp med eller bryta med det som inte varit eller är av godo. Den dagliga omvändelsen och överlåtelsen kan hjälpa oss att hålla det vi lovat. Och vi får hjälp att möta våra felsteg, brister och tillkortakommanden. Vi bjuds att leva i förlåtelsen.

Kritiken kommer ofta – ni kan synda och bara börja om. Som om det vore en mekanisk lösning, en teknik för att kunna leva ansvarslöst. Omvändelse och bön om förlåtelse är ingen reflex, en automatisk räcka åtgärder med garanterad utgång. Hjärtats omvändelse och bot och bättring sker inte lättvindigt. Det är bön och arbete.

Min erfarenhet är denna: trots att vi är ofullkomliga slösar Gud sin nåd på oss utan att vi förtjänat det. Mitt i det som är svårt att bära eller uthärda i mitt eget liv, i mitt sätt att agera och vara får jag hjälp.

Det stödet har många inte velat veta av när de stängde dörren till sin egen tro. Nu bär de själva alla bördor och de avvisar nåden och förlåtelsen, de vill inte eller förmår inte ta emot hjälp från Gud. När det enda de behöver göra är att med uppriktigt hjärta räcka fram sin brist. Så kan de möta nåden.

Ett nytt år, det känns inte speciellt annorlunda, men ändå en ny möjlighet, en ny början…