En ung person strosade längs den breda gatan mitt i Stockholm. Sveavägen hette den. Trafiken var intensiv med lastbilar och olikfärgade taxibilar. Det hördes att den tysta trafiken glömt hur det skulle vara, det tutades och skreks. Flytta på dig din sopprot, kunde man höra...
Fy faro, sa den välklädde unge mannen. Dagen till ära hade han fimpat det långa hipsterskägget och de fotsida kläderna och därtill den sandfärgad ökenmanteln. Nu var det en "välskräddad" kostym (konfektion förstås) som gällde. Fy farao, sa han igen. Vilken dålig luft det var här, mättad med partiklar. Han hostade diskret. Snart nog hittade han entrén till den stora partiexpeditionen på gatunummer 68.
Väl inne begav han sig till kansliet där en receptionist vänligt tog emot. Jag vill tala med den som bestämmer, sa han, dessvärre alldeles obevandrad i organisation och hierarkier. Jaha, Magda är faktiskt inne just nu, om det kan passa? Utmärkt, sa mannen som redan såg lite mosig ut av värmen inomhus.
När Magda kom gående med utsträckt hand, för så hälsar vi i Sverige, utom när det är pandemi, så hälsade han artigt och sa, Hej, mitt namn är Newt Mosesson, fint att ses. Jag är den nye Mose, om man säger så, liksom, och jag har ett budskap till dig! Jaha, sa Magda, jag har bara fem minuter, men kom in och sitt ner. Nej jag står helst, men kan förstås komma in.
Väl inne på det ganska enkla kontoret började Newt mässa. Ingen stav hade han, men en kulspetspenna som häftigt och ihärdigt viftade med. Let my people go! Partiet kan låta kyrkfolket vara. De har det bra vid köttgrytorna, men förlorar sin genuina egna övertygelse när partiboken får ta över och slå ut den Augsburgska bekännelsen, Katekesen, Konkordieformeln och annat eget tankegods. Den Heliga skrift, Guds ord, med andra ord, icke att förglömma, sa han högtidligt och nickade menande åt Magda.
Visst den kan bli ett slags ökenvandring att börja lita till församlingsmedlemmarna och de troende till att vara kyrka, men det kan det vara värt, sa Mosesson och hytte med pennan. Med den hade det skrivits många artiklar och bloggar för att visa det avskräckande och öststatsliknande förhållandet när kyrkan inte fick vara fri att vara sig själv eftersom politiker styrde och ställde överallt och... överallt. Ni politiserar kyrkan på församlingsplanet, på pastoratsnivå, i stiftet, på nationell nivå med kyrkostyrelse och kyrkomöte. Let my people go! Magda stirrade på denne välklädde urtidsgestalt.
Du är i opposition, sa Newt insiktsfullt. Så jag skulle inte vara här. Egentligen. Utan på moderatkansliet. Men, de rackarna har redan dragit sig tillbaka från kyrkan och nöjt sig med ett vagt Borgerligt alternativ. Så det kan bli. Men ditt parti ville inte släppa taget. Därför är jag här. Jag vill ge dig chansen. Att förklara varför du menar att partipolitiken ska styra en kristen kyrka.
Vår ideologi, den demokratiska socialismen, hjälper till att göra kyrkan tillgänglig, demokratisk och relevant! Jaha, sa Mosesson.
Vi rensar bort konservativa föreställningar och gör kyrkan modern. Jasså, sa Mosesson.
Vi förhindrar prästvälde och kvinnoprästmotstånd. Det du, sa Mosesson.
Vi slipar ner alla trösklar eftersom alla ska med. Nä men, sa Mosesson.
Vi talar för de många passiva i kyrkan, så de också får påverka. Så kan man också se det, sa Mosesson.
Vi ser till att kyrkor och religion blir något privat som inte ska prägla samhället. Oj då, sa Mosesson.
Varför, sa Mosesson, gäller allt detta bara Svenska kyrkan? Inte muslimska samfund. Inte den katolska kyrkan, Equmenia eller Evangeliska Frikyrkan...? Ni skulle ju kunna se till att muslimer och katoliker också arrangerar samkönade vigslar, att mullor och präster inte har all makt, att...
Men förresten. För nu. Jag nöjer mig med att säga: Let my people go! Låt mitt folk vara, bli fria, få avgöra själva.. Han slog pennan i ett skrivbord, vände sig om och gick.
