Det var en gång en församling där det rådde delade meningar. Åsikterna gick isär om mycket, ja ska sanningen fram, om det mesta. Men opinionen bestod inte av någon stor grupp i församlingen. Några få återkom gång på gång. Det blev deras livsluft att opponera och önska att församlingen var en annan!
Ett älsklingsämne att rådbråka var hur gudstjänsterna skulle utformas. De borde vara modernare, tyckte somliga. Nytt språk krävdes och friare former. Det mesta var bra så länge det var annorlunda i förhållande till de gudstjänster som faktiskt firades. Tänk bara på barnen. Och deras föräldrar. Hur ska de kunna känna sig hemma, frågades retoriskt med undertexten att det kunde aldrig hända så länge det var som det var. Att barnen snabbt fångade upp och lärde sig även ett och annat ovanligt liturgiskt parti togs ingen hänsyn till. Den igenkänningen och delaktigheten räknades inte.
Skulle det finnas helt annorlunda familjegudstjänster på huvudgudstjänstens tid eller borde dessa gudstjänster för stora och små vara som vanliga mässor med viss anpassning vad gäller längd och antal moment? Lägg till diskussionen om söndagsskolan skulle höra samman med gudstjänsten så att barnen kunde ansluta när det blev dags för nattvardsdelen av mässan, eller skulle den vara något helt eget någon annan stans, t ex i församlingshemmet? Eftersom samhörigheten mellan familjegudstjänster och vanliga högmässor gällde blev det läge att hävda alternativen, länge och väl.
Så blev det motsättningar när kors- och ljusbärarna kläddes på i röda och vita plagg. Genast ansågs detta vara ett förakt mot människornas egna kläder. Måste de göra sig till och klä ut sig för att få vara med? Dög inte jeans och gympaskor? Skulle deras personlighet döljas? Högkyrkligt! Anglikanskt! Katolskt! Förskräckligt! Att enhetligheten gav lugn och skönhet åt processionerna räknades inte.
När processionsordningarna rätades upp med instruktioner och anvisningar blev också det en källa till missnöje. Det blir väl som det blir och då blir det oftast bra, kunde det heta. Men denna rörighet när allt i sista minuten skulle falla på plats av egen kraft spillde över till stämningen i kyrkorummet. Saker som glömts skulle plötsligt hämtas. Man proppade igen gångar där gudstjänstdeltagarna behövde komma fram. De talades ibland högt och ljudligt som om kyrkkaffet redan hade börjat. Det dröjde inte länge så visste alla att bönen inför gudstjänsten började 09.45 då alla skulle vara där påklädda och beredda. Därefter ordnades processionen under tystnad. Körerna anslöt, ljusen tändes. Klockorna ringde. Organisten började spela.
