Gång efter annan höjs röster för att gudstjänsten i Svenska
kyrkan måste utformas med tanke på alla dem som sällan eller inte alls går dit.
Senast i dagens Kyrkans tidning. Tankegångarna är inte svåra att följa.
Nuvarande gudstjänstformer är främmande för dem som inte brukar delta. Främlingskapet
bygger hinder mot eget gudstjänstfirande. Gudstjänsten behöver vara inbjudande
och inkluderande, inte avskiljande och frånstötande. Den ska fungera missionerande
om man ska ansluta till det nygamla språkbrukets missionsvurm.
En av de universalverktyg som hävdas ska förändra
gudstjänsten är människors aktiva medverkan. Rent av från ax till limpa. Dessa
människor ska själva delta i mer än firandet av gudstjänsten. De ska vara
aktiva i utformningen och skapandet av gudstjänsten. Illusionen är förstås att
dessa medkreatörer vecka efter vecka skulle kunna skapa nytt och förnya utan
att snart nog göra en gudstjänstordning som man ska följa. Även en gudstjänst
behöver struktur och mönster som ger igenkänning. Glöm inte att även de som kommer
nya och ovana till en dylik utformad gudstjänst kan uppleva främlingskap.
Jag bejakar att sådana gudstjänster kommer till och firas.
Där ett viktigt mål är att välkomna och engagera nya och ovana. Men
församlingens huvudgudstjänst är församlingens! Dess uppgift är inte att vara en
väckelsegudstjänst för ovana utan ett kyrkans möte med Kristus, kyrkans Herre
och Mästare. Inget hindrar dock att man underlättar och gör vad man kan för att
inlemma ovana sällanbesökare.
Det behövs mer av undervisning om församlingens betydelse och aktiva deltagande i mässfirandet. Det allmänna tänkandet kring underhållning med dess fokusering på enskilda personer och solister har påverkat långt in i församlingarna så att man lätt uppfattar sig som åskådare eller publik. I kyrkan är det inte enskild prestation och solon som står i fokus utan församlingens aktiva närvaro och aktion i gudstjänstens dialog, i bekännelse, lovsång och tacksägelse.
Församlingens gudstjänst äger man inte, den förfogar man
inte över för att göra med vad man gitter. Den är en del av, ett uttryck för, en manifestation av den världsvida och allmänneliga kristna kyrkan. I tider
av vikande gudstjänstdeltagande då allt färre blir döpta och kommer till tro
kan det vara frestande att med olika lockbeten jaga fram nya deltagare genom att ta bort och förenkla och byta ut. Men få människor uppskattar i längden det som är förenklat och tillrättalagt, liksom färdigtuggat redan från början. Det behövs mat för vuxen tro, märg och must, teologi och tradition i kyrkans liturgi. Reduktion är inte en framkomlig väg. Inte heller hyss och påhitt för att popularisera. Utan fördjupning och glädjefyllt allvar runt källorna. Annars blir det som
om inte evangeliets egen kraft längre räcker för att få fler att komma till tro
och vilja fira de heliga mysterierna.
