Som förevändning tar hon denna gång dialogen mellan Jürgen Habermas och dåvarande kardinalen Ratziner, sedemera påven Benedictus. Detta samtal är som gjort för en hänsynens låtsade vördnad, skriver hon. Jesuitpater Ulf Jonsson beskriver samma samtal på ett helt annat sätt i SvD: Det innebär emellertid inte att Habermas ser religionen som något irrationellt. Han menar nämligen att det finns olika former av absolut visshet i människors liv som ingalunda är irrationella, trots att de inte är frukten av en rationell prövning. Hit räknar han, förutom religiösa övertygelser, det han kallar för vardagslivets ofelbara praktiska sanningar, såsom övertygelsen att man inte bör gå på broar som man inte tror håller för det. På denna punkt återknyter Habermas till sina egna specifika sannings- och kunskapsteorier på ett sätt som öppnar för möjligheten att betrakta religiösa övertygelser som rationella, även om de inte utgör vetande i en vetenskaplig bemärkelse.
Det finns naturligtvis mängder av texter om denna dialog. T ex den av Virgil Nemoianu: The Church and the Secular Establishment.
Lena Andersson utdelar, det måste man erkänna, en del välformulerat eleganta hugg och slag. Särskilt kristna ska väl känna sig träffade av följande attack: Lögner av mera komplex karaktär, utsträckta i tid och rum, är släkt med hoppet och kallas livslögn. Dem har vi för att göra jordevandringen uthärdlig. Kristendomens låtsasvärld med färgstarka figurer som både ger och lindrar rädsla och ångest är ett storartat påhitt och en väldigt omsorgsfull livslögn. Den har gett många mening och glädje och åstadkommit mycket elände, ungefär som livet självt.
Jag upprepar: låtsasvärld, storartat påhitt, omsorgsfull livslögn. Det hon säger drabbar naturligtvis en stor del av västerlandets filosofiska historia. Hon säger det inte bara till oss utan anklagelsen om livslögn bör ju även handla om Augustinus, Tomas av Aquino, Pierre Abaelard, Franciskus, William Occam, Martin Luther, Friedrich Schleiermacher, Sören Kierkegaard, Dietrich Bonhoeffer och många andra!
Korstågs-Lena (Andersson) gömmer inte undan sin och de oreligiösas överlägsna attityd. Den som kan bli till en artighetens lögn. Hon skriver: Nästan alla oreligiösa människor visar i mötet med religiösa en omtankens nedlåtande försiktighet som gudstroende tycks helt omedvetna om.
Lena Andersson sammanfattar livlögnens (dvs kristendomens) syfte som något annat än den konstnärliga fantasin. Kristendomen syftar enligt henne tvärtom till att bryta ner möjligheterna till en klar, självständig och rimlig omvärldsorientering.
Korstågs-Lena tror uppenbarligen på sin egen beskrivning. Att kristna dagligen i sina teori och praktik motsäger hennes påstående tar hon inga intryck av. Lena Andersson har ritat sin egen karta och den är verkligare än verkligheten. Det gör hennes ständiga kamp och härnadståg mera fattbara, men kan jag tänka, desto mera sorgliga.
Biskoparna har de då något att säga till denna det ateistiska korstågets skribent? KG Hammar? Anders Wejryd? Thomas Söderberg? Lennart Koskinen? Eller någon av de andra? Inte mycket, vad jag har märkt. Men så är de väl strängt upptagna med att hålla samman en kyrka som både gått i ledband och kompromissat med makten så långt att en kollaps hotar runt hörnet.
