Några gånger om året lyser en stad i staden. Gravljusen lyser upp minnenas stadsdel. Likt norrsken flammar hågkomsternas område. Så oändligt mycket sorg och saknad som ligger likt en dimma mellan furorna.
Där tänder vi ljus. För de döda, säger vi. Som för att fördriva mörkret. Det gravens mörker som övermannar den som sörjer. Där lägger vi blommor, kransar och granris. Det får mig att känna som att jag ändå gjort något litet för dem som gått före. Jag vill att platsen ska vara vacker, inte bara bestå av jord och sten. Utsmyckad med sådant som talar om det vårens och sommarens liv som kommer efter mörker och kyla.
Årtalen jag läser på gravarna där jag dröjer är 1992, 2001, 2014. Jag ser personerna framför mig. Minns det som varit. Fest och lycka, svårigheter och lidande. Därnere ligger de som betytt så mycket. Som var omistliga beståndsdelar i min tillvaro. På flera andra kyrkogårdar kan man läsa andra släktingars och vänners datum. Dessa yxhugg i kalendern då livet, såsom vi känner det, tagit slut. Nu graverade i sten. Oåterkalleliga. Vad har vi inte förlorat...
Men banden ska inte brista. Gemenskapen med den himmelska världen fortsätter i nattvardens mysterium. Där överbryggas gränser och skiljemurar.
Genom att tända ett gravljus öppnas tankar på en annan värld. Gravplatsen och kyrkogården är verkligen en förort till den stad där ljuset har sin boning.
