Tankar för dagen blir ofta tankar på allt möjligt. Sällan om trons betydelse eftersom sådant förvisas eller hänvisas till de sk morgonandakterna. I kyrkliga kretsar har vi fått lära oss att tro INTE betyder försanthållande. De kristna bekännelserna är något annat än det man håll för att vara sant. Förmodligen menas att de skall flöda fram som relationell text snarare än av den övertygelse som i det innersta bejakar detta som sant, rätt och riktigt.
Snarare har vi, inför svårigheter med sanningsanspråken i den kristna bekännelsen och tron, fått lära oss att det då går att tystna där man har problem. Som om en tyst reservation skulle kunna ta bort anstöten i trosbekännelserna. Uppenbarligen har detta tystnande gått många oförmärkt förbi. Ibland blossar dock debatterna upp om hur man ska förhålla sig till bekännelserna från de första århundradena och liknande texter t ex från reformationens tid. Är de mest historiska avlagringar som berätta hur man tänkte då? I Svenska kyrkan är oviljan mot att fästa på pränt hur vi, kyrkan, bekänner, lär och tror i 2000-talets början, oerhört utbredd och stark. Möjligen därför att så många skulle känna (!) det nödvändigt att på många punkter tystna?
Jag tror i förhållande till vi tror blir en allt svårare klyfta att sluta och foga samman utom när jag tror det vi genom kyrkans historia har trott och fortafarnde tror...
