Om förnuftet fick råda skulle kyrkans partipolitiska fångenskap för länge sedan vara bruten och över. Argumenten emot partipolitik i Svenska kyrkan är starka och bärkraftiga. Skälen för ihåliga och tunna.
Att politiska partier skulle tillförsäkra kyrkan en demokratisk legitimitet är ett särskilt skakigt skäl. Först och främst därför att de kyrkliga valen samlar en så liten del av de röstberättigade. Legitimiteten ökar inte heller bara för att det finns nomineringsgrupper som ser som en av sina viktigaste uppgifter att företräda de icke aktiva, de som vill hålla sig på avstånd. Ja, som rent av vill att de icke aktivas åsikter ska väga tyngre än de aktivas!
Kyrkan själv är betydligt bredare än partiorganisationerna och har en alldeles egen livsåskådning. En representativ demokrati är det som passar för en kyrkan. De som styr på stifts och nationell nivå ska naturligtvis representera de lokala församlingarna, kyrkans grundläggande nivå. En möjlighet som blivit mera diffus i och med storpastoratsreformen som berövade massor av församlingar sitt självbestämmande.
Det blir smått parodiskt när det hävdas att ett partis idéer behövs för att göra kyrkan angelägen och vital. Partiorganisationerna må ha drag av demokrati, men tillförsäkrar ett litet antal medlemmar en koncentration av makt och inflytande. Där skulle man aldrig drömma om att utforma partiverksamheten för att locka och passa dem som inte delar partiets grundläggande värderingar och idéer...
Nu är det inte förnuftet som styr utan egenintresset väger tyngre. Inte ens de mest övertygande argumenten om att en kristen kyrka i en sekulär stat behöver stå oberoende och självständig tycks hjälpa. Frihet från inblandning av de krafter som bär stat och kommun ska religionsfriheten kunna garantera. Dessutom tillhör det kyrkans identitet att inte låta sig sammanblandas med partipolitiska intressen.
Man behöver inte dra nytta av konspirationsteorier för att konstatera att någon slags sammansvärjning föreligger. Vad ska man annars tänka om statsvetarna som inte ägnar någon möda åt att forska kring och granska partipolitiken i Svenska kyrkan. Som om denna partipolitiska kontroll vore allmänt förekommande ute i världen och därför inget fenomen värt uppmärksamhet.
Och journalisterna som med mycket få undantag gör någon seriös granskning av kyrkan. Kyrkans struktur och organisation liksom kyrkans tro och drivkrafter är för komplexa att begripa och därför låter man bli. Att under falska förespeglingar ta sig in i själavården för att sätta dit några enstaka präster är vad man Uppdrag granskning tycks mena är vad kritisk granskning innebär. Men att anstränga sig för att ta reda på hur många miljoner som kyrkan pumpat in i de politiska partierna som parti- eller mandatstöd - det orkar man inte med. Inte heller är man intresserad av att ta reda på vilka som faktiskt styr kyrkan genom mandat och ordförandeposter i råds- och styrelserummen,
Och vad ska man säga om alla de teologer och religionsvetare, biskopar och präster, som aldrig talar ut om den seglivade och kvardröjande partipolitiska makten inom Svenska kyrkan. De låter det vara trots att de likt Moses istället borde ha förpliktelsen att ställa sig i främsta ledet för att säga åt partiernas faraonska styre att det är dags att släppa loss kyrkan, att låta den gå sin egen väg.
