De senaste veckornas inhemska
politiska dramatik har engagerat. Presskonferenserna har avlöst varandra och
utspelen likaså. Den som försöker ta ett steg tillbaka för att betrakta det som
sker med viss distans kan lägga märke till ett märkligt fenomen. Det är som om frågan
om vad som riktigt och sant avgörs utifrån vilket politiskt block man tillhör
eller sympatiserar med. När till och med biskopar låter sina partisympatier slå
igenom finns det goda skäl att tänka efter vad som är vad.
Tillhör man det rödgröna
konglomeratet så är det mesta av det som skett Alliansens fel. De ville lägga
ut myndighetsutövning på privat entreprenad. Alltså är det de som borde
granskas av KU och hållas ansvariga. Tillhör man Alliansen är det regeringens
och flera statsråds försummelser som har orsakat all turbulens i denna
politiska kris och därför bör de ta sitt ansvar och entledigas eller avgå.
Illavarslande är det när man så
till den grad blir fången i sina egna föreställningar att allt som är galet
beror på dem som har en annan politisk inställning. Sanningsfrågan är alldeles
för viktig för att enkelt avgöras utifrån partipolitiska tillhörigheter och sympatier.
Att det blir så kan också bero på att minsta erkännande om egna
tillkortakommanden drabbar partiet och/eller det egna blocket. Därför vill
ingen egentligen kliva fram och säga sitt mea culpa!
Dessutom är det så att i
politiken saknas det som för en kristen är en grundbult: förlåtelsens
möjlighet. Eftersom de olika sidorna föreställer sig att de äger sanningen ska man
istället peka finger och utkräva ansvar. Ibland måste det förmodligen bli så.
Men för tillfället verkar det fördjupa klyftor och motsättningar istället för
att lösa problemen med säkerheten.
