Bön om förlåtelse ska numera syndabekännelsen heta om personerna bakom förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan (boken med kyrkans gudstjänstordningar) får som de vill. Därmed nedtonas redan i rubriceringen syndens realitet. Jag anar att den ändrade rubriken är en reaktion på den kritik som ibland förs fram mot att redan i högmässans inledning fokuseras människans synd och bortvändhet från Gud.
Det finns en naturlig och logisk ordningsföljd för detta moment i gudstjänsten. Först kommer syndabekännelsen och därefter följer bönen om förlåtelse. Att flytta uppmärksamheten från bekännelsen till förlåtelsen kan verka rimligt och vällovligt. Men med tanke på att det i kyrkan blir alltmera omstritt vad synd är och ett påtagligt försvagat syndamedvetande så kan rubriken komma att medverka till att synden relativiseras och rent av bagatelliseras.
8 böner om förlåtelse finns med i förslaget. Bland dessa återfinns (tack och lov!) fortfarande Olaus Petris syndabekännelse: Jag, fattig syndig människa…
Bön nummer 4 är mest udda och därför värd några reflektioner. Den lyder:
Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.
Längtan efter läkedom och upprättelse är drivkraften för att komma till Jesus Kristus, enligt denna bön. Läkedom är synonymt med att bli botad, dvs att bli fri från någon åkomma eller sjukdom. Upprättelse handlar mest troligt om att bli återställd och friad. Något personligt ansvar kan man inte skönja i dessa ord eller i denna bön. Bönen om förlåtelse som finns infogad gäller ”det jag har brustit”. Formuleringen är språkligt otymplig, oklar och bristfällig eftersom brustenhet brukar syftar på något som saknat hållbarhet, varit otillräckligt eller gått sönder. Förlåtelsen utbes i denna bön för ”det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv”. Hur brister man MOT skapelsen, medmänniskor och sig själv? Är det något man behöver och ska be om förlåtelse för? I bön nummer tre är orden mera självklara: ”… och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit”.
Synden handlar ytterst om hur relationen till Gud skadats eller hindrats även om det skett genom handlingar eller underlåtenhet gentemot skapelsen eller medmänniskor. I bön nummer fem är synden som skada i Gudsrelationen glasklar och uttryckt på följande sätt: ”Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon”.
Bönerna, påtagligt i bön nummer fyra, borde ha språkgranskats på samma vis som bibelöversättningarna fick språklig bedömning av särskild expertis. Här i bön nummer fyra blir resultatet språkligt oacceptabelt, tänkemässigt vagt och teologiskt dubiöst.
