Här och där

Tiden stod stilla i det svarta. Han låg på alla fyra, obeslutsam, tankfull. Sätter jag mig här så vet jag ju på ett ungefär var jag är. Jag är här. Nyss var jag där någonstans. Och nu vet jag ju inte längre var det var. Men här, här bar jag med mig när jag kröp. Tyngd fanns i insikten att inte bara bära sitt jag, utan att dessutom förstå att här följde med honom. Inte här i största allmänhet. Hans här var ett bestämt här, ett centrum, en utgångspunkt för iakttagelser. Nu vet jag var här är, det är där jag är. Och när han flyttade sig lämnade han där bakefter sig. Han skrattade högt. Lättad och glad.

Där, just där satte han sig och sa med övertygelse i stämman: Här är jag. Här sitter jag. Och så prövade han den nya insikten - att veta exakt var han var. Mitt i, i medelpunkten. Just precis här var det väldigt bra att sitta i mörkret och vänta på nästan ingenting.

Bättre än så här har jag inte haft det sedan jag satt på det andra stället. Idéerna kom som repliker. Nästan som om någon annan talade i honom. Även om han var ensam hade han sällskap. Han kunde resonera med sig själv. Det var trevligt att vara tillsammans. Som ett jag och ett du. Tanken slog liksom en kullerbytta och då visste han knappast vad som var upp och ner, det ena eller det andra eller ens bak och fram.

Riktigt bra var att sitta där han satt, stillsamt resonerande med sig själv. Utan att egentligen ha bestämt sig vilade han i sitt här under en mycket lång tidsrymd så att allt fick tid lugna ner sig.