Jublets kategorier hålls vid liv. Ibland även i kyrkans rum. Det är inte bara de stora konserthusen eller Operorna som ger de musikaliska storverken. Det finns platser där man fortfarande jobbar hårt för att de sakrala verken med solister, kör och orkester ska klinga under valven och framför ett altare.
Det finns inget ont i att kulturinstitutionerna regelbundet återvänder till de stora mästerverken av kompositörer som Bach, Händel,Verdi eller Mozart, för att alls nämna några. På så sätt går de inte förlorade för vår tid. Fortfarande finns då möjligheter för nya generationer att få träda in i för dem nya och klingande universa. Den som vågar språnget kan få sitt liv förändrat i mötet med sådan musik.
Men de allra flesta av dessa verk berättar och förkunnar det kyrkan lär och tror. När Matteuspassionen ljuder i Stilla veckan blir samspelet med kyrkorummet till ytterligare en dimension som de andra institutionerna saknar. Och när Juloratoriet understryker julens inkarnatoriska glädje sker det i ett rum där Gloria och Laudamus håller den jublande änglahärens, ja hela den himmelska härskarans, lovsång vid liv.
Är då detta segregerande finkultur? Är detta elitmusik för en liten exklusiv grädda? Det finns sådana åsikter. Att de som vill beskära och tysta den klassiska musiken till förmån för enklare dagsaktuell schlager- och popmusik därmed stöder en annan musikelit tycks inte bekymra. Inte heller bekommer det dem att professionell konst utövas på de flesta andra områden av en utvald och upphöjd skara. Till exempel att varje dagstidning fylls av elitidrottens höga visa bekommer dem inte. Sådant går tydligen an, men att det är en viktig uppgift för en kyrka att låta det musikaliska och sakrala arvet klinga i sin egen miljö blir av någon anledning till anstöt. Men så blir det väl när känslor snarare än tankar tillåts styra.
Denna långa harang stiger ur oron för att även den omåttligt rika Svenska kyrkan allt mera sällan ger utrymme för de stora och kostsamma verken. Dels för att man misstror själva musiken och klassar ner den och dels för att den kostar mer än man vill betala. Om kyrkan slutar att uppföra de stora sakrala verken blir det svårt att skylla på andra om de en dag tynar och tystnar.
En möjlighet att höra ett av dessa verk. Bachs Juloratoriet, blir när det uppförs i sin helhet två dagar i rad, nämligen i Olaus Petri kyrka Lördagen den 19 och Söndagen den 20 december. Båda dagarna med början klockan 16. Biljetter kan köpas via Ticnet. Det blir vardera dagen cirka två och en halv timmes musik och med en paus på 20 minuter. Det är värt att understryka att det finns en tradition i Örebro att satsa pengar, tid och kraft på att även de stora verken ska få bo kvar i kyrkans rum! En vilja och inriktning som inte på något sätt fått församlingar att inskränka eller begränsa sitt diakonala arbete. Heder åt sådant.
Blir uppförandet uppmärksammat? Nerikes Allehanda måste nog för skams skull masa sig iväg för att skriva en recension. Det brukar vara svårt för tidningen att hålla koll på och recensera kyrkans musikaliska erbjudanden. Än mindre lär väl musikradion, televisionen eller de stora rikstidningarna vara intresserade. Detta händer ju utanför tullarna i Stockholm och därtill i en kyrka. I storstaden är man ju bortskämda med storverken och förstår nog inte magnituden av en sådan satsning ute i landsorten.
Att klassen på sång och musik är väl så god i Örebro beror vid detta tillfälle delvis på att Drottningholms Barockensemble spelar, men även på att körerna i Örebro och Olaus Petri församling i synnherhet håller en sådan osedvanligt hög klass. Därtill möter internationella solister upp. Vad sägs om: Marcel Beekman som evangelist/tenor, Berit Solset, soparan, Clare Wilkinson, alt och Benjamin Appl, bas?! Dirigent är församlingens eminente körledare och organist Mats Bertilsson.
Bach slutar sina verk med en tillägnan, värd att minnas i vår tid: Soli Deo Gloria! Åt Gud allena äran!
