Om vi inte har så mycket gemensamt - vad har vi då? Frågan har fortsatt att verka. I Svenska kyrkan skyller vi ofta sekularisering och avkristning för att det alltmer har blivit så att vårt kristna arv tunnas ut, bleks, förtvinar...
Men det kan ju vara så att krafterna som driver fram bristen på gemensam kultur är den kommersialism som genom ökat utbud av varor tror sig kunna få högre vinster. Det mesta kan väljas...och därmed också väljas bort. Allt blir utbytbart. Och det som binder oss samman blir alltmer tillfälligt. Varumärkena, storkedjorna tar över. Så valfriheten är ganska fiktiv. Men kan de erbjuda vad vi behöver när livet skaver och värker? Och vad har de att erbjuda som gör att vi själva aktiveras, uttrycker och levandegör, formar kulturen?
Just nu diskuterar vi begravningar i mitt sammanhang. Hur ska begravningsgudstjänsten kunna fortsätta att vara ett socialt uttryck för vår gemensamma sorg om det som håller oss samman försvagas? Borgerliga begravningar kan knappast vara svaret, de brottas ju med samma problem av kulturell mångfald.
Om allt färre människor kan sjunga psalmer - vad ska vi då sjunga på begravningen? Skolan övar inte in några stampslamer som förr i världen. Vilket skolan borde erbjuda som en hyllning till vårt litterära och andliga kulturarv.
Konfirmationsseden är bruten så där lär sig enbart en minoritet sig sjunga några psalmer. Om psalmsången blir allt tystare och det möjliga urvalet allt mer begränsat vad ska vi då sjunga? Ser vi slutet på den unisona sången i de sammanhang där kyrkan möter de breda folklagren? Är det låtarna från Allsång på Skansen? Svensktoppen? De olika listettorna?
Ska verkligen CD-spelare som står och tuggar i ett hörn bli framtidens begravningsmusiker? Ska en DVD med storskärm låta Madonna eller Pavarotti komma till oss som solister?
Andra bloggar om: Psalmsång, CD, DVD, Avkristning, Sekularisering, Begravning
