Syskonen Samuelsson

För att försörja sig och barnen arbetade moster Vendla i hemmet som sömmerska. Familjen hade ett litet rött trähus inne i själva Klintehamn, men det måste ha varit trångt med så många barn. Skulle moster Vendla dessutom ta emot kunder, måste hon ju ha någonstans, där det var någorlunda snyggt och städat. Men jag tror, att hon klarade det. Hon var alltid glad och pigg och ingenting verkade omöjligt för henne. 

Ett par av barnen lämnades bort - jag tror det var det bästa både för barnen och henne. En flicka, Gunvor, fick ett bra fosterhem hos ett par barnlösa makar, egendomsmäklare Segerlund och hans hustru. Vad jag kan minnas, sades det, att tanken var, att hon skulle adopteras av makarna, som hade det ”gott ställt”. Tyvärr insjuknade Gunvor i tbc, en vanlig sjukdom då, och dog i skolåldern. Det andra barnet, som tillfälligt fick lämna hemmet, var sonen Bertil, jämngammal med mig. Det var en ljuslockig pojke, och jag minns, hur jag med mitt stripiga hår avundades honom hans lockar.

Bertil kom till mammas äldre syster Sigrid, gift Stengård, i Visby. I det äktenskapet fanns inga barn, och det var ju lämpligt för moster att ta emot sitt brorsbarn. De bodde helt nära oss i Visby, och Bertil och jag blev lekkamrater. En gång tog man oss med till fotografen - man hade ju inte kamera själv. Resultatet blev ett fint litet kort, där jag sitter på en taburett, iklädd sjömansklänning, mörka strumpor och kängor och med rosett i mitt stripiga hår, medan Bertil, också iklädd sjömanskläder står bredvid med det lockiga håret välkammat. Det är roligt att ha det kortet i sitt album. Tror att vi var i 4 - 5-årsåldern. Efter ett tag fick Bertil emellertid flytta hem igen. Man sade, att moster Vendla ville ha hem honom. Kanske var det dock så, att han längtade hem till sina syskon, efter att ha varit enda barnet ett tag. 

Moster Sigrid var mycket barnkär och sörjde säkert över, att hon inte fick behålla honom längre. När Bertil flyttat hem igen, ägnade hon en stor del av sina omsorger på mig. Hon sydde små söta barnklänningar. Jag kommer ännu ihåg, att eftersom sammet var på modet då, så hade hon sytt både en mörkblå och en röd sammetsklänning åt mig.

En annan av mammas syskon, var brodern Sigfrid. Han flyttade innan han bildade familj till Småland, där han så småningom hamnade i Kalmar, där barnen växte upp. Vi hade en hel del kontakt med dem. Morbror Sigfrid var finsnickare, och hade tillverkat en del möbler med intarsia, som vi verkligen beundrade. Han dog också ung, man sade i någon mjältsjukdom. Möjligen var det också njurarna.

Av mammas övriga syskon hade alla utom en bror bara ett barn. Morbror Wilhelm i Stockholm, gift med Emma, hade dottern Astrid. Hon är nu (febr.1998) snart 89 år och en av mina förmodligen bara två kusiner, som ännu är i livet. Astrid gifte sig ej så purung men hann få två söner. Hennes efternamn är Gäfvert. Efter att från födelsen ha bott på Sveavägen l2l, hon flyttade sedan till ett servicehus. Vi har sporadisk telefonkontakt. Det är mycket trevligt att tala med henne, för hon är alltid glad och positiv.

Morbror Edvin och morbror Ragnar var tvillingpojkar, födda l889. De var inte alls lika. Jag minns morbror Edvin som lång och mycket smal, och morbror Ragnar mer stabil utan att vara direkt tjock. Edvin hade en dotter, Asta, och morbror Ragnar hade två söner, Carol och Hadar. Den äldste Carol arbetade någon tid vid fångvården i Norrköping liksom sin pappa. Under den tid han jobbade inom fångvården skrev han två böcker, och jag tror att båda handlade om hans upplevelser inom detta gebit. Efter några år som fångvårdare utbildade han sig i Schweiz till lärare och var anställd vid antroposofernas skola, Kristoffersskolan. Morbror Ragnar, arbetade som jag nämnde också inom fångvården. Han omfattade någon tid, jag vet inte hur länge, en religiös sekt, vilken kommer jag inte ihåg, möjligen var det efraimiterna. Jag minns dock att det skulle vara synd att ha tavlor på väggarna. Morbror Ragnar lärde sig också esperanto, ett ”påhittat” språk, som man hade tänkt sig skulle komma att talas av så många, att det skulle kunna ersätta engelskan som världsspråk.

Mammas några år yngre syster, Ester; bodde som gift första åren i Västervik, där också dottern Harriet föddes på dagen ett år efter mig, nämligen den l0 september l9l5. Det sades, att jag liknade min moster Ester mycket. Själv kände jag mig också mycket besläktad med henne och upptäckte att såväl rörelser som talesätt var ganska exakt hennes. Mosters man hette David, men vi kallade honom oftast morbror Nisse. Han hette Nilsson i efternamn, kanske var det lättare för moster att kalla honom Nisse än David. För övrigt minns jag, att hon ibland kallade honom för Nilsson. Den yngsta av mammas systrar hette Ruth. Hon gifte sig Liljeholm och flyttade till Stjärnhov. De fick en son. Moster Ruth dog ung, efter vad jag förstod i tuberkulos.

Mycket mera vore att berätta om den stora släkten på min mammas sida. T.ex. hur vi åkte båt direkt till Västervik, där någon tid åtminstone tre av mammas syskon bodde. Jag var säkert helt liten första gången och kan inte minnas de första upplevelserna jag hade där. Men från sexårsåldern har jag tydliga minnesbilder av hur det såg ut, där vi bodde hos moster Ester. Jag minns hur en del av lägenheten såg ut, hur gården såg ut, där vi lekte Harriet och jag. Ett vagt minne har jag också av vissa lekkamrater och vad vi gjorde. Vi lekte ”basken”, hoppade hage och gick med någon av lekkamraterna till hennes gård. Kan inte minnas, att det fanns några lekverktyg där, möjligen kan jag framkalla bilden av någon gunga. Där åkte jag för första gången roddbåt och förmodligen också motorbåt. Det fanns en liten skärgård och på helgerna gjordes matkorgar i ordning, och vi for på heldagsutflykter. Kan inte minnas, att man fiskade, men förmodligen hade mina morbröder metspön. Ännu kan jag känna, hur bekymmerslös den tillvaron var för oss barn. Den var fylld av lek, skratt, utflykter, bad, vackert väder, ja, allt som gjorde vår värld glädjefylld.

Ingen av mammas nio syskon fick gå i någon högre skola. Det var inte så vanligt, att landsbygdens barn gick annat än folkskola. Det var många gånger avståndet till studieorten, som lade hinder i vägen, men också knappa ekonomiska resurser. Vem hade råd att kosta på sina barn inackordering i stan?  I varje fall var det omöjligt för en järnvägstjänsteman med nio barn. Efter folkskolan fick landsbygdsbarnen ut och tjäna dräng respektive piga på någon större bondgård. Vad gällde mammas syskon, vet jag att morbror Edvin hade drängplats. Vid tiden för mormors död l9l4 bodde mormor och morfar vid Långgutes i Mästerby, och jag tror att det var morbror Edvin, som ägde den gården.

Några av barnen Samuelsson skaffade sig bokliga kunskaper på egen hand, när de blev vuxna. Morfar själv blev också till viss grad boklärd, i varje fall i sådan omfattning, att han anställdes som predikant några år inom Metodistkyrkan, bl.a. i Buttle och i Rå i Skåne. Även som pensionär, då han inte betjänade någon församling, predikade han mest i Visby. Jag minns, att jag såg honom i predikstolen i Metodistkyrkan. Dåvarande församlingspastor där var Arthur Nilsson. Han sa en gång om morfar, att han var som en gammal fin och kunnig folkskollärare.

Mamma var en rund och god och glad person. När hon höll på med sina sysslor sjöng hon alltid. För det mesta var det riktig sång med ord, men hon kunde också nynna melodier, hon tyckte om men inte kom ihåg orden på. Hon var så lugn och trivsam och ”gav sig aldrig över”, som man såg många andra mammor gjorde. Nu var jag ju enda barnet, och det blev naturligtvis aldrig så stimmigt och rörigt, som hos dem som hade många barn.

Jag har tidigare berättat om våra brasstunder. De står för mig som den allra trivsammaste och mest glädjefyllda samvaro mellan mor och barn, som man kan tänka sig. De bäddade för förtroenden, och det var också vid dessa tillfällen mamma berättade om sin egen barndom. Vi gick också ut på promenader tillsammans. Då jag var riktigt liten, under skolåldern, gick vi hand i hand, kanske blev det mest till affären = speceriaffären, som låg på Adelsgatan. Vi gick också med kaffekorg till Pallisaderna, där vi träffade andra barnfamiljer.

När jag kom upp i skolåldern gick vi längre promenader. En favoritpromenad var ut genom Söderport, Söderväg och Stenkumlaväg fram till John Hill, där kapten Runeborgs bodde. Där vände vi och gick tillbaka samma väg hem. Ibland hade det blivit skymning, innan vi kom hem. Utanför Söderport kunde vi se, när solen gick ner, och hur brandgulfärgad himlen blev. Det var någon sorts ödesstämning, som grep en.