Klagovisorna stäms upp. Snart är sommaren slut. Den som knappt hann börja. Och som det regnade. Blött ute och blött inne. Sägs det. Men de har fel, fel, fel. Ja, kanske inte fel. Där de höll till kunde det kanske ha varit så. Men på öarna långt ute i Östersjön var det torka.
Sommaren har helt enkelt varit outhärdligt torr. Inget regn att tala om. Gräset har gulnat i de flesta trädgårdar. Man vet att det är allvar när man samtidigt inför eldnings- och vattningsförbud. Sådan har sommaren varit. På större delen av Gotland. Undantaget några platser på södra delen. I Alva, har det berättats, rustades det till bröllop. Vigseln skulle äga rum klockan två i kyrkan och nästan på klockslaget öppnade sig himmelen. Ett regn föll mera som ett vattenfall än en fuktmättad dimma. Mottagningen som skulle hållas i en genompyntad och i veckor extra ansad och omskött trädgård fick hastigt flyttas in i en närbelägen lada utan pynt och prydning. Det regnade till klockan åtta på kvällen då det plötsligt upphörde, som om någon stängt en kran. 38 millimeter fyllde regnmätarna. Men norr om söder var det torrare än torrt.
En granne planterade rosor utanför sitt nymålade staket. Det såg smått chockerande och stiligt ut med kontrasten mellan åtta nya buskar i olika färger och det intensivt blå spjälorna. Blomstren skulle bli en utmärkt färgklick framför det illblåa trästaketets fond. Men grannen blev troligen upptagen med annat och åkte sin väg. Några dagar senare hämtade jag posten i brevlådan som hänger bortåt vägen och gick då förbi grannens tomt. Rosbuskarna hade redan gjort sitt. Torkat bort.
Senare samma dag skulle kusinerna i Katthammarsvik besökas. Hos dem kan man beskåda stolta örnar. Som spanar av Östergarnslandet. På något lägre höjd. Än det svenska flygvapnet. Den sista vägsnutten fram till släkingarnas boningshus var en vanlig landsbygdsväg utan asfalt. Vägbeläggningen består mest av finfördelad kalksten och grus. Vilket man oftast upptäcker på väg hem. Då bilens bakfönster är dolt under lager av kalkstenspulver och -damm. På den vägen mötte vi ett par cyklister. Damen som cyklade först vinkade så ivrigt och rart att vi i bilen genast besvarade hälsningen. Vilket fick henne att vinka ännu ivrigare. När vi körde förbi henne hörde vi att hon också skrek. Mindre trevliga ord. Tänk så det kan bli.
Senare träffade jag flera bilister som haft samma upplevelse av vinkningar. Och rop. De uppfattade att budskapet var att sakta ner eftersom det dammade så. Jag invände att hade man saktat ner ytterligare hade bilen kunnat få parkeringsböter. Men jag förstår damen. Nu, så här i efterhand. Det kan inte vara roligt att bli inbäddad i kalkdamm. Än mindre att inandas molnen. Att torkan varit länge förstod man på de tomter man passerade. Staket och häckar var vitmenade längs med vägen. En torr och dammig sommar som denna kan jag verkligen förstå varför Jesus valde att vandra fram genom världen.
