Under många år vacklade benämningen av personer som valde att ta uppgifter i församlingar utan ekonomisk ersättning. Länge gick det bra att kalla dessa personer frivilliga. De gjorde sina insatser fritt och villigt för att någon behövdes som utförde uppgifterna. Många upplevde att dessa uppgifter också var som ett kall. De behövde utföras, alltså gjorde man dem. Som en fri tjänst åt församling och vår Herre.
Men så började det knorras. Är inte de anställda också personer som frivilligt utför sin åtaganden? Om somliga andra är frivilliga antyder det inte att en del anställda är motvilliga? Så kan vi väl inte ha det.
Så många frivilliga blev plötsligt volontärer. På franska betyder volontaire just precis frivillig. I Svenska Akademiens ordbok hittar man följande ålderdomliga citat över hur ordet volontär används:
"Guds tjänst .. wil hafwa .. sådana volontairer eller friwilliga, som tjäna Herran med munterhet, glädje och god application til deras hufwudsak. Rydén Pontoppidan 116 (1766)". Redan då gick det tydligen an att vara både ock. Men friwillig var inte på något sätt underordnad och olämplig!
Förr kunde det vara så att ordet lekmän användes om frivilliga insatser eftersom då var det nästan uteslutande präster anställda i församlingarna. Idag är många som inte tillhör vigningstjänsten också anställda på egna meriter och sakkunskaper. Så det ordet har nästan helt kommit ur bruk. Idag kanske det läggs gendersynpunkter på ordet. Allt som slutar på -man eller -män blir då laddat. Inte heller blir ordet lek- enkelt att bruka då det förknippas med barns aktiviteter. Ursprungligen är ordet laikos från grekiskan och betyder att man tillhör eller kommer ur folket. Det är i sin svenska version som svårigheterna kan dyka upp. Och ja, det går lätt troll i ord.
Detta är skrivet av en lekman och inte av en professionell författare. Meningarna är frivillligt formulerade och inte alls motvilligt.
