Biskopsval i Svenska kyrkan är en vansklig affär. Det synliggörs i det senaste nomineringsvalet i Linköpings stift. Två av de kandidater som fick över 5% av rösterna har nu avbörjt att stå till förfogande, skriver tidningen Dagen. Även Posks valblogg kommenterar. Bland annat har domprost Johan Dalman som fick näst flest röster meddelat att han inte står till förfogande. Och jag tror mig veta att han gjorde det redan innan valet. Men Kyrkans Tidning ger en delvis annan och tvetydig bild.
Det är ju något galet om man i nomineringsvalet kan rösta på precis vem som helst utan att ha ett system där de man röstar på har möjlighet och vill stå till förfogande. Och inför nomineringsvalen har man inte heller någon beprövad metod för att ge de röstande samma kännedom om kandidaternas företräden och gåvor (t ex i form av ett CV). Istället föregås nomineringsvalen ofta av olika gruppers egen kandidatvaskning. Däefter följer inte sällan enlansering av gruppens favoritkandidat, en eller två. Oftast lanseras människor som tillhör den grupp man själv tillhör.
Vill man undersöka biskoparnas kyrkopolitiska hemvist lär man upptäcka att många har uttalade tillhörigheter och sympatier. Åtskilliga har själva suttit i kyrkomötet för någon gruppering, inte sällan en partipolitisk sådan. Egentligen är det inte så konstigt eftersom den erfarenheten är värdefull för ökade kunskaper om Svenska kyrkans organisation, dess styrning och ledning. Men bindningen till grupper och partier kan bli besvärande...
Biskopsvalen behöver få en ny genomlysning och finna bättre former. Inte minst så att de man lyfter fram som kandidater ska kunna tänka sig bli vigd till biskop. Därför bör en sållningsprocess äga rum före nomineringsvalet och alla som kan tänkas komma ifråga ha deklarerat sin vilja. Och de bör redan då ha ha presenterat sig, ha lämnat CV och en lista på referenspersoner.
