Har Du en daglig tidning hemma?
Nu har jag prenumererat på en dagstidning i ganska många år. Det trivs jag med. Den är fin att ha.
Tror jag det! Vad tycker du om den?
Den
är snygg och ganska tung. Och fina bilder finns på framsidan. På ett par veckor
blir högen där jag lägger tidningen mer än en decimeter tjock. Jättemycket
papper blir det. Som måste bäras bort ibland. Men det kan det vara värt. Bara för att ha en dagstidning.
Ja men… vad tycker Du om
det Du läser i tidningen? Är den välskriven?
Det är
tryggt när den kommer. Min prenumeration bygger på att den kan vara bra att ha
om jag skulle behöva läsa den någon gång! Det vet man ju inte i förväg, eller
hur? En dag kanske jag får lust att läsa. Sanningen att säga så läser jag inte tidningen. Nästan aldrig. Det som tilltalar mig är tryggheten. I att ha den. Det dunsar så hemvant när den kommer på morgonen. Då vet jag ju att världen inte gått under. Än. Jag har ju hört att dagstidningen gör nytta. Kan vara bra för andra. Och det vill jag absolut stödja.
Prenumererar du på en tidning som du inte läser?
Ett par gånger i december bläddrar jag lite i den och läser lite här och
lite där. Då tycker jag verkligen om det jag läser. Jättefina texter och
härliga bilder! Det blir liksom högtidligt. För jag vet att vid helgen är det många som öppnar sin tidning. Det är en gemensam grej. I vårt samhälle liksom. Vår dagstidning.
Men något mer måste den väl ändå betyda?
Jo det kan väl hända att jag öppnar den om någon har dött. Man vill ju se dödsannonsen så man kan minnas sina gamla vänner. Men annars är jag mest glad över att jag kan säga att jag har en tidning. När andra frågar.
Berättar du om att du har en tidning som du sällan eller aldrig läser?
Jo, man vet ju aldrig om det kommer en dag då man ändå vill läsa en liten notis eller annons. Kanske en hel artikel. Om det blir kris, eller så.
Men varför i all världen håller du dig då med en tidning?
Många andra har tidning. I mitt föräldrahem fanns alltid en tidning. De läste väl inte varje dag. Men nog såg jag att de ibland, nästan i smyg, satt försjunkna i sidorna. Alltså, ingen i familjen har någonsin varit riktiga tidningsläsare. Vi tror liksom inte på papperstidningen som informationskälla. Inte på samma sätt som journalister och andra tidningsarbetare. Inte på deras sätt. Deras tidning. Jag tror på mitt sätt. Att någonstans finns en text som nog kan ha betydelse. En dag. Kanske. Det räcker för mig.
Blir det inte ett problem att välja vilken tidning du inte ska läsa?
Njä, jag tar den största, den som fanns hemma när jag var liten. Den är högtidlig och bra. Fädernas tidning i vårat land, så att säga. Och mödrarnas. Äsch, den var till för alla. Det vet man ju. Man vet ju i förväg vad det står ändå. När jag håller i den slumrar jag så gott. Förresten, egentligen var det väl tidningen som valde mig. Och på den vägen är det.
