Dessutom missade jag även intåget den 1 advent. Idag på Långfredagen närmar sig slutet på den dramatiska vandring man får genom att lyssnande följa kyrkoårets texter. Idag ska Jesus dö och jag har missat intåget, sista måltiden, Judas förräderi, lidandet och Golgatavandringen. Plötsligt ska han dö. Nog väcks frågan varför det ska vara nödvändigt...
Det är som att komma in i ett rum, där någon berättat en historia, när det är dags för den avslutande poängen. Nog hänger den i luften. Inte för dom som fick del av hela historien. Men för den som bara fick slutet. En obegriplig mening som lockade alla de andra till instämmande leenden och skratt. Eller huvudskakningar och sorgsna miner. Beroende på vad det hela handlade om.
Sammanhang och kontext är omistligt i kyrkans och trons värld. I bjärt kontrast mot sociala medier och mycken nyhetsrapportering där isolerade och enstaka händelser tar över. Någon blev skjuten. En demonstration hölls. Inflationen galopperade. Som på vilken travbana som helst. Hur förhåller det sig? Varför gör dom på detta viset? Finns det orsak och verkan?
Idag ska Jesus dö. Och här och där utöver världen kommer det att sägas att det hänger ihop med mig och mitt liv, med oss och våra liv. Nog skulle de flesta av oss kunna slå oss för bröstet, inte självhävdande och berömmande, utan i förkrosselse: mea culpa. mea culpa, mea maxima culpa...
