En ljusbärare, en person alltså som bär ett ljus i evangelieprocessionen, som intensivt tuggar tuggummi med halvöppen mun fångar min uppmärksamhet. Personen är inkallad för dagen eftersom högmässan har visst ungdomligt tema. Med röd fotsid dräkt och vitt röklin däröver är personen liturgiskt klädd som ministrant och ser verkligen fin ut, proper. Märkligt nog blir det svårt att slita ögonen från tuggandet. Evangeliet blir extra svårlyssnat. Är det för att jag nu blivit en surgubbe som slår ner på minsta avvikelse? En tagg som bara vill sticka det som inte faller i smaken? Eller finns det något berättigat i att reagera?
Tanken med en kors- och ljusbärargrupp var att alla skulle få ordentlig träning och kännedom om processionernas betydelse och roll i gudstjänstfirandet. Där skulle insikter och stolthet över uppgiften växa genom och inom gruppen. Ingen skulle längre stå avslappat lutad mot någon bänkgavel. Ingen skulle vifta och svaja med ljusen. Koncentrationen på uppgiften och evangeliet! Allt skulle ha övats och diskuterats, undervisning ha givits. Var i mittgången evangelieprocessionen skulle göra halt skulle vara känt. I vilken ordning man sedan återvänder med evangelieboken till ambon och med kors och ljus till hållarna för kors och ljus skulle ske ordnat och snyggt.
Om gruppen inte längre är en grupp och den som får äran att bära kors eller ljus inte riktigt är införstådd så kan kunskapen knappast förväntas och övningarna blir gärna orimligt tätt inpå och alltför kortfattade. Vad att göra? Tillbaka till början - bygga grupp som rekryteras medvetet. Undervisa och öva. Och naturligtvis släng tuggummit! Ty en gång är ingen gång, men...
