"Vapenvägrarnas Paradis!" Bussföraren ropade högt och väckte ett gäng halvsovande ynglingar. De skulle till Bagarmossens förläggning utåt Solna. Det var sent på kvällen och de unga männen promenerade iväg in bland buskarna på våg mot sin inkvartering. Detta ofta återkommande utrop, som gladde chauffören lika mycket som de unga personerna som uppfyllde sin plikt mot fosterlandet, om än utan vapenträning, väcktes till liv i hissen. En ganska trött kvinnoröst säger "våning tre". Det låter som kvinnan bakom rösten fått dra upp hissen själv till tredje våningen. Hon låter verkligen trött, sliten och halvt likgiltig.
Tänk om hon kunde få säga något annat, för en gångs skull. Det skulle möjligen liva upp både rösten och oss lyssnare, som oftast redan vet att våning tre är på gång. Vi har tryckt på knappen och hissen har inte stannat någon annan stans, så vad annat än våning tre skulle det kunna vara?
Våning ett kunde heta: "Den första gång jag såg dig..." Rösten fick gärna sjunga frasen, åtminstone ibland. Eller varför inte bara ropa ut: "Tummetott!"
Nästa våning borde uttalas med speakerröst och publikjubel i bakgrunden: " En halvlek är avklarad och nu börjar andra...". Alternativit: "Slickepott!"
Nästa våning: Tre små gummor...". Annars kunde det bara sägas: "Långeman!"
Våningen därefter kunde rösten få vila och några toner ur De fyra årstiderna av Vivaldi kunde spelas. Alternativt skulle det bara sägas: "Le quattro stagioni" eller "Gullebrand". Men den 5:e våningen kanske inte skulle kallas: "Lilla Vicke Vire!".
Till en början bleve det rejält förvirrande. Men när tankeverksamheten kom igång innebar det att slöåkning inte fungerade, om man ville av på sitt eget våningsplan. Fast vanedjur som vi är skulle protesterna runga och en trött kvinnoröst skulle säga: "Tredje våningen. En suck skulle höras. Och därefter ett konstaterande: "Igen!"
