Tidningen Dagen ger uppmärksamhet åt en undersökning som menar att de som är religiösa är mindre intelligenta än andra. Rubriken fångar verkligen: Ny undersökning visar: Religiösa inte lika smarta. När man läser sådant tar man sig för pannan. Huvudvärken startar ju direkt. Hur fåniga undersökningar kan man slänga ut sina pengar på? Är struntforskning ett tecken på intelligens, eller?
Dagen skriver: Är det de dummaste som tror på Gud? Den frågan ställs i den första världsomspännande undersökningen av sambandet mellan ett lands intelligenskvot och antalet människor som säger att de tror på Gud, skriver den danska tidningen Kristeligt Dagblad. Och svaret är entydigt: Ja, de mest religiösa länderna är också de dummaste - och omvänt. Det är bland andra den brittiske professorn Richard Lynn från University of Ulster och den danske intelligensprofessorn Helmuth Nyborg, som står bakom undersökningen.
Men det finns andra som tycker detta är dumheter och nonsens Dagen igen: 137 länder ingår i forskningen, där man mätt länders intelligens med hjälp av IQ-test. Forskningsresultatet visar en stor skillnad mellan i- och u-länders intelligenskvot, där i-ländernas är betydligt högre. David Martin anser att man inte kan tillämpa samma test på olika kulturer eftersom i-länderna är vana vid en viss typ av tester. - Kom igen! Det här är ett stycke skrattretande nonsens. De här forskarna skulle behöva IQ-testa sig själva, säger han.- Jag tror helt enkelt att Helmut Nyborg ville ha publicitet. Och han har fått det, på ett billigt sätt. Jag antar att han måste vara religiös, eftersom han är så korkad.
Men vid närmare eftertanke. Ingen av oss religiösa behöver ju vara så intelligent som de som saknar religion. Religionen ger mig så mycket medmänskligt stöd. Det jag inte klarar själv kan jag ju få hjälp med. Och det är väl på ett sätt förslöande men slösande rikt och bra samtidigt. Dessutom räknar jag med bistånd från Vår Herre och det kanske är dumt.
Forskarna har ju faktiskt Bibelstöd när jag tänker efter: Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Matteusevangeliet 11:25
Så då får de väl hålla på och forska bäst de vill.
26 juni 2008
Kan man vara traditionalist utan tradition?
Kristendomen är en guldgruva för queerteoretiker, hävdar Jayne Svenungsson i en understreckare i SvD den 25/6. Hon har upptäckt att kyrkans tradition är mer komplex, dynamisk och mångfacetterad än vad många av dess väktare ofta vill medge. Synen på kön, sexualitet, begär och familj är illustrativa exempel…
Utan att gå in på hennes huvudsakliga resonemang vill jag koncentrera mig på hur ett ord som tradition används om kyrkans tradition och lära. Svenungsson har naturligtvis rätt i att orden kan användas som immunförklaringar. Man skaffar sig inmutningar i idé och tankevärlden. Men om de som gör det representerar kyrkliga rörelser eller krafter i kyrkan och tänker kring hur de själva uppfattar tradition har det ändå ett berättigande. Sedan kan man tycka att deras anspråk svajar eller har grund och fog för sig. Ord som rätt och fel förlorar ju sin relevans i sammanhanget.
Att stå i en tradition betyder väl att finnas i den fåra som löper som social rörelse genom historien. Det räcker nog inte att kliva in på linjen där det liksom stämmer med de egna uppfattningarna. Universitetsteologin, oftast helt losskopplad från kyrkan som levande organism, hur mycket utgör den en del av kyrkans teologiska tradition? Idag lever den ett alldeles eget liv oberoende av församlingen och trons gemenskap. Universitetsteologin kan ibland sammanfalla med kyrkan som rörelse och social praktik och tvivelsutan påverkar den kyrkans reflektion och tänkande.
Tradition är levande och den inympas man i, den lever man i. Tradition sänds inte som oberoende tankemönster genom historien. Så enligt min uppfattning är det som blir till teologisk tradition en kyrkans kontinuerliga, eller borde så vara, reflektion över liv och praxis. Den teologi som bjuds vid universiteten är oftast något annat och den går i sina banor.
Tankegångar som (t ex från sidan) finner stöd någonstans längs detta kontinuum kan väl knappast betraktas som tradition och de som hävdar dem blir knappast traditionalister. Först bör man väl tillhöra och stå i traditionen för att kunna göra mer eller mindre berättigade anspråk på den? Så min avslutande fråga bör bli: i vilken kyrklig och teologisk tradition står egentligen queerteologerna? Det återstår väl också att närmare definiera och tydligare bestämma innan man kan antyda att de kanske är de sanna traditionalisterna?
Utan att gå in på hennes huvudsakliga resonemang vill jag koncentrera mig på hur ett ord som tradition används om kyrkans tradition och lära. Svenungsson har naturligtvis rätt i att orden kan användas som immunförklaringar. Man skaffar sig inmutningar i idé och tankevärlden. Men om de som gör det representerar kyrkliga rörelser eller krafter i kyrkan och tänker kring hur de själva uppfattar tradition har det ändå ett berättigande. Sedan kan man tycka att deras anspråk svajar eller har grund och fog för sig. Ord som rätt och fel förlorar ju sin relevans i sammanhanget.
Att stå i en tradition betyder väl att finnas i den fåra som löper som social rörelse genom historien. Det räcker nog inte att kliva in på linjen där det liksom stämmer med de egna uppfattningarna. Universitetsteologin, oftast helt losskopplad från kyrkan som levande organism, hur mycket utgör den en del av kyrkans teologiska tradition? Idag lever den ett alldeles eget liv oberoende av församlingen och trons gemenskap. Universitetsteologin kan ibland sammanfalla med kyrkan som rörelse och social praktik och tvivelsutan påverkar den kyrkans reflektion och tänkande.
Tradition är levande och den inympas man i, den lever man i. Tradition sänds inte som oberoende tankemönster genom historien. Så enligt min uppfattning är det som blir till teologisk tradition en kyrkans kontinuerliga, eller borde så vara, reflektion över liv och praxis. Den teologi som bjuds vid universiteten är oftast något annat och den går i sina banor.
Tankegångar som (t ex från sidan) finner stöd någonstans längs detta kontinuum kan väl knappast betraktas som tradition och de som hävdar dem blir knappast traditionalister. Först bör man väl tillhöra och stå i traditionen för att kunna göra mer eller mindre berättigade anspråk på den? Så min avslutande fråga bör bli: i vilken kyrklig och teologisk tradition står egentligen queerteologerna? Det återstår väl också att närmare definiera och tydligare bestämma innan man kan antyda att de kanske är de sanna traditionalisterna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)