Kan man vara traditionalist utan tradition?

Kristendomen är en guldgruva för queerteoretiker, hävdar Jayne Svenungsson i en understreckare i SvD den 25/6. Hon har upptäckt att kyrkans tradition är mer komplex, dynamisk och mångfacetterad än vad många av dess väktare ofta vill medge. Synen på kön, sexualitet, begär och familj är illustrativa exempel…

Utan att gå in på hennes huvudsakliga resonemang vill jag koncentrera mig på hur ett ord som tradition används om kyrkans tradition och lära. Svenungsson har naturligtvis rätt i att orden kan användas som immunförklaringar. Man skaffar sig inmutningar i idé och tankevärlden. Men om de som gör det representerar kyrkliga rörelser eller krafter i kyrkan och tänker kring hur de själva uppfattar tradition har det ändå ett berättigande. Sedan kan man tycka att deras anspråk svajar eller har grund och fog för sig. Ord som rätt och fel förlorar ju sin relevans i sammanhanget.

Att stå i en tradition betyder väl att finnas i den fåra som löper som social rörelse genom historien. Det räcker nog inte att kliva in på linjen där det liksom stämmer med de egna uppfattningarna. Universitetsteologin, oftast helt losskopplad från kyrkan som levande organism, hur mycket utgör den en del av kyrkans teologiska tradition? Idag lever den ett alldeles eget liv oberoende av församlingen och trons gemenskap. Universitetsteologin kan ibland sammanfalla med kyrkan som rörelse och social praktik och tvivelsutan påverkar den kyrkans reflektion och tänkande.

Tradition är levande och den inympas man i, den lever man i. Tradition sänds inte som oberoende tankemönster genom historien. Så enligt min uppfattning är det som blir till teologisk tradition en kyrkans kontinuerliga, eller borde så vara, reflektion över liv och praxis. Den teologi som bjuds vid universiteten är oftast något annat och den går i sina banor.

Tankegångar som (t ex från sidan) finner stöd någonstans längs detta kontinuum kan väl knappast betraktas som tradition och de som hävdar dem blir knappast traditionalister. Först bör man väl tillhöra och stå i traditionen för att kunna göra mer eller mindre berättigade anspråk på den? Så min avslutande fråga bör bli: i vilken kyrklig och teologisk tradition står egentligen queerteologerna? Det återstår väl också att närmare definiera och tydligare bestämma innan man kan antyda att de kanske är de sanna traditionalisterna?