Vem är det som firar gudstjänst? Är det jag - eller är det vi? Eller både och. Samtidigt. Ett klokt svar är att det är tillsammans med andra som man firar gudstjänst. Ofta löper jag risken, om jag är alltför upptagen av mitt eget, att gudstjänsten som ett samlat Gudsfolk förlorar betydelse för mig. Mitt tillstånd, mina tillkortakommanden, mina frågor skärmar av mig från andra av gudstjänstens dimensioner där församlingen som gemenskap uttrycks. Faktiskt även från bänkgrannar och församling.
Firar jag gudstjänst för min egen skull? Är det mina behov som fokuseras? Om vi är där för varandra kan moment som inte direkt talar till mig ändå kännas som alltigenom motiverade. Eftersom vi är många som samlas med olika livslägen och erfarenheter lär mig gudstjänsten att våra olikheter kompletterar varandra. Någon sörjer, en annan är glad, någon har ont, är rädd, kämpar med ekonomi, har blivit anställd, avskedats, behöver närhet, en annan måste få vila...
En fantastisk läsupplevelse är när man flyttar in i en berättelse. Lever den. Erfar den. Som en teaterupplevelse. Där man dras in. Uppslukas. Blir delaktig. Ungefär så kunde förhållandet till gudstjänst och liturgi vara. När den är som bäst. Då öppnas samtalet mellan församling och Gud. Vi pilgrimer ber och lovsjunger. Överlåter oss. Tar emot. Där och då kommer Herren till oss.
