Människor får lätt tunghäfta när döden kommer på tal. Samtidigt är det många som hävdar att vi behöver tala mer med varandra om döden. Till vad nytta kan man undra? Har vi inte nog av död och elände? Måste vi nödvändigtvis prata om det också? Jo, men visst! Om inte annat skulle ett livaktigt samtal om döden kunna ta bort en hel del rädsla. Och ännu viktigare – det finns en rad frågor som berör vårt döende som vi måste klara ut för vår egen skull och för att ge människor en god död.

Att få hjälp att dö är en viktig bok och jag kallar den gärna en spänstig antologi. Den är uppbyggd av olika inlägg med skilda meningar i fråga om det bör eller inte bör vara tillåtet att förkorta en människas liv. Särskilt om den här människan lider svårt och är dödssjuk.

Stor enighet finns om att vi bör slippa lida. Idag ses detta att undgå svår smärta som en rätt, vi ska slippa lida. När den rätten kombineras med en rätt att bestämma över sitt eget liv så pekar det fram emot att dödshjälp borde tillåtas. Men i boken talas kraftfullt om att innan vi går för djupt in i sådana frågeställningar måste vi utveckla en god vård i livets slutskede.

Britt-Marie Ternstedt har i sitt kapitel en negativ hållning till dödshjälp bland annat beroende på vårt samhällsklimat där hälsa, skönhet, styrka och autonomi är hyllade värden. Det som strider mot sådana ideal blir lätt betraktat som icke önskvärt. Ta till exempel svaghet, åldrande eller döende. Hon menar att risken med att legalisera dödshjälp är att resurserna för att utveckla god vård i livets slutsked då inte kommer att finnas. Det blir enklare, och rent av billigare, att utveckla effektiv dödshjälp. Samtalet behöver istället gälla vad vi kan göra för att inom vård och omsorg erbjuda människor en bra sista tid. Den bästa hjälpen att dö är hjälp att leva livet ut, skriver hon. Det är lätt att hålla med!

Dödshjälp har blivit laglig i flera länder. Men när en utredning om vård i livets slutskede tillsattes för några år sedan begränsades uppdraget så att man uteslöt frågor om läkare kan tillåtas ingripa och hjälpa människor att själva förkorta sitt lidande – sk läkarassisterat suicid. Och då blev det svårt att belysa en annat modell i en tänkbar framtid – läkarassisterad dödshjälp. Jan Beskow efterlyser i sitt inlägg en ökad förståelse för vad dessa två alternativ skulle kunna innebära.

De straffrättsliga aspekterna olika former av assistans i döendet tas upp av Erland Aspelin. Han visar att det finns flera gränsfall där man idag undantas från ansvar. Ett exempel är när en hög dos smärtlindring i livets slutskede också medför döden. Då är det avsikten som bedöms. Om döden påskyndats men är en icke avsedd konsekvens av den medicinska åtgärden så betraktas det inte som dödshjälp.

Ytterst, menar Aspelin, bör en rättskapabel människa ha fullt bestämmande över sitt liv och sin kropp. Den som ställer upp och hjälper den döende personen, med hennes uttalade önskan att avkorta livet för att få ett värdigt slut och slippa plågor, bör därför inte heller göras ansvarig för dråp, hävdar han.

P C Jersild skriver sitt inlägg under rubriken Argument för hjälp att dö. Jersild synliggör den efterfrågan på dödshjälp som faktiskt finns. Han anser att de som uppfattar livet som en gåva från Gud naturligtvis inte ska behöva begära eller få dödshjälp – men han kan inte heller acceptera att den religiösa tron blir tvingande för icke religiösa. Hans frågor tangerar den nu aktuella diskussionen om de danska religionssatiriska teckningarna. Hur stor räckvidd bör och får en trosövertygelse ha?

Att religiösa föreställningar ges stort utrymme i boken visar att religionens värld fortfarande kan fungera som etisk motor. Många argument mot dödshjälp växer ur övertygelser om människors värde och om livet som en Guds gåva. Tanken att Gud ska råda över livets slut är fortfarande stark.

Men inte ens där är döden något enkelt. Döden har flera sidor. Den är något ont som i kristendomen har övervunnits och besegrats genom Jesu försoningsdöd. Samtidigt är döden passagen till den himmelska och eviga världen och kan få goda konsekvenser.

Även den så kallade hospicerörelsen växer ur kristna sammanhang – hospice var ett klosterhärbärge, ett hem för sjuka och fattiga – vilket har inneburit svårigheter för den verkligt breda framgången. Hospice har blivit liktydigt med ett arbete för livskvalité och goda miljöer för vård och omsorg om den döende människan. Man har arbetat för att möjliggöra en så god död som möjligt.

Kan ännu en bok om döendet, som den här, göra nytta? Självklart. Särskild betydelse kan den få för den nödvändiga diskussionen om en god och värdig död. En diskussion och ett allmänt samtal om de villkor döden är underkastad i vårt samhälle behövs för att vi skall finna skäl för rimliga och gemensamma förhållningssätt.

De som redan erbjuder läkarassisterad död är på en kort flygresas avstånd. En globaliserad tid erbjuder allt större möjligheter att snabbt, enkelt och billigt förflytta sig. Är det grannarnas lösningar som ska tänja och flytta också på våra gränser? Och det utan att vi själva på allvar granskat argument och motiv? Det vore mindre lyckat. Boken Att få hjälp att dö är livsviktig därför att den tvingar oss att tänka efter och ta ställning.

Att få hjälp att dö
- synsätt, erfarenheter, kritiska frågor
red Claes-Göran Westrin & Tore Nilstun
Studentlitteratur

Andra bloggar om: Döden, dödshjälp, eutanasi, Hospice