Att gå käpprätt med yrsel

Yrsligt är vad det är. Med balansen alltså. Inte efter inmundigade drycker, utan av själva varandet. När jag går är det vingligt. Ibland när jag tar mig till bilen på gatan och sätter mig i förarsätet väntar jag bara på att någon ska ringa. Beruskad förare satte sig i sin bil! Det är som att ha berusningens effekter men inga av dess eventuella muntrationer. Men fokusera kan jag, och se. Så bilkörningen fungerar faktiskt utmärkt.

Sjukhuset tog yrseln och obalansen på allvar. De scannade min hjärna och påstod i alla fall att den/jag var normal! Så åtminstone det har jag läkarord på. En viss tröst när jag hos sjukgymnasten irrar utanför strecken som är ca 20 cm isär och idogt försöker gå mellan dem. Svårt för att inte säga omöjligt.

Balansen är oerhört viktig för välbefinnandet. När den fallerar går det åt mängder av energi för att försöka hålla linjen och stilen. Vilken tur att jag då kan gå käpprakt dit jag vill. Rollatorn får ibland ersätta käppen. Fin uppfinnning. Märkligt att flera jag känner har så svårt för att uppskatta det stöd en rollator utgör. Har man rollator är det förstås svårt att upprätthålla bilden av att man är ung och rask. Fast det ser man på dessa personer i alla fall, att åldern, som det heter, tar ut sin rätt. Vilken rätt åren nu har att göra somliga av oss svaga, krumma och vingliga.