Den som faller på knä vid en altarrund använder kroppen som bön. Den som inte kan falla på knä kan förstås göra det mentalt. Allt är inte vad det tycks vara nämligen! Men vare sig det sker kroppsligt eller i anden så är erfarenheten ganska lik den som de vise männen fick vara med om: de föll ner och tillbad.
Stiga upp som en sol och falla ner som en pannkaka handlar om något helt annat. Men även det tillhör livet. Då är ämnet mera överambition och rejält misslyckande, inte vördnad och tillbedjan. Men även inför världsliga makthavare fölls det ned. Så erkändes och hyllades överhet. Att falla ner kan innebära att överge kritik och invändningar såsom kan ske runt oförsvarbart uppburna ledare och politiker. Underkastelse syns särskilt i diktaturer där priset för att inte svassa och böja sig kan bli ofattbart högt. Falla till föga är väl vad det kan innebära? Kolla SAOB om ordet föga.
Hovnigningar och -bugningar är enligt mitt sätt att se ett stiliserat nedfallande. I liturgin finns också bugningar t.ex. när Helig sjungs i mässan. Där finns bibliska uppmaningar som inspiration. Ta t.ex. Psaltaren 95:6-7:
