På Kyrkpressens bloggsidor (i Finland) går ibland debatten het. Just nu diskuteras där Bibelsyn med anledning av Högskoleverkets granskning av teologi- och religionsundervisningen. Jag fick där nyligen frågan i vilket kyrkomöte Bibelns kanon bestämdes (och därmed uppenbarelsen fick en gräns dragen). Wikipedia står gärna till tjänst med en sådan upplysning.
Liksom flera andra. Om mötet i Hippo kan man t ex läsa: 393 Kyrkomötet i Hippo bekräftar den förteckning över gudsinspirerade skrifter som biskop Athanasios av Alexandria har utarbetat och ger dem den gemensamma benämningen "Böckerna" - "Biblia" på latin. Detta innebär inte att man här skapar den kristna bibeln, utan endast att man slutgiltigt stadfäster vad som redan är allmänt erkänt och accepterat i de kristna församlingarna runtom i den antika världen.
- Kejsar Theodosius I förbjuder de olympiska spelen eftersom dessa är knutna till den gamla hedniska Zeuskulten.
Vil man ha något mer utförlig beskrivning kan det katolska uppslagsverket New Advent ge en sådan. Här finns på engelska en(fortfarande summarisk) sammanfattning av kanonbildningen för Nya Testamentet.
Tonen i diskussionen har hårdnat. Jag råkade kalla debattören "dyre broder" och fick genast frågan varför jag kallade honom broder. Antingen var det väl en elak härskarteknik eller också var det en (övertalande?) benämning med syfte att betona ett syskonskap i tron. Men det verkar inte tas emot nådigt.
Ett av mina inlägg kommenteras ingående. Mening för mening sätts frågetecken i kanten. Och här återger jag några sådana invändningar som Pihlajamaa med ihärdigt sanningsanspråk har. Här kommer en del av debattsträngen med mina ord återgivna och därefter debattörens invändningar:
Du är djärv, dyre broder!
---Varför kallar du mig broder?
Som låter avsluta Guds uppenbarelse genom ett beslut i ett gammalt kyrkomöte.
---Vad talar du om för kyrkomöte?
Det innebär väl också att Guds kallelse till tjänst och ämbete måste ske genom flitigt Bibelstudium. Annars blir det ju människors göranden och låtanden. Eller?
---Varför inte?
Hur Du kan ge Bibeln en sådan exklusivt unik plats är tveksamt också utifrån att Bibeln inte säger mycket om sig själv.
---Kika i Ps 19 och 119; 2 Tim 3; 2 Pet 3; Joh 10. För att ta fram några ställen. Jag ger bara kapitel. Så får du sammanhanget också medan du letar.
Då kan den ju binda Gud och stå i vägen för Guds allmakt.
---Varför skulle Gud ha något emot att binda sig vid sina ord? Men du kanske inte erkänner Bibeln som Guds ord?
Särskilt som det inte finns Jesusord som föreskriver att Guds tilltal endast ska ske genom skriftliga besked genom en Bibel som inte ens var klar när Människosonen levde.
---Att Gud talar genom Bibeln kan du se Jesus lära i Joh 10.
Var annars hittar du sådana ord? Jag har ingen annan säker källa att hänvisa till än Bibeln.
Att Bibeln växte var något som Gud ville. Vad är problemet med det? Gud måste väl få ge mer av samma sak?
Texter definierar naturligtvis inte uttömmande sig själva.
---Men tillräckligt. Bibeln översätter själv ibland - utan detta överproblematiserande - ord till andra språk., t.ex. i Joh 1:38, 41, 42.
Och här är en fortsättning:
En översättning är inte en transformation utan innebär faktiskt också nya föreställningar och tankar. Den som korsläser en tre fyra svenska översättningar behöver inte läsa länge för att se detta mycket tydligt!
---Man får gärna läsa flera omsorgsfullt gjorda bibelöversättningar och jämföra. Då blir det ännu LÄTTARE att pejla in vad grundtexten säger. Om man av någon anledning är förhindrad att lära sig hebreiska, arameiska och grekiska. Vilket är det bästa.
Hur ska Du ur Bibeln kunna härleda hur en gudstjänst ska firas?
---Hur MÅSTE jag härleda det ur Bibeln?
Hur Ordet rätt ska förkunnas och utläggas (utan tolkning!?
---Läsa innantill.
Och så att sakramenten blir rätt förvaltade.
---Samma sak.
Den gamla kyrkan hade många fler sakrament.
---Det beror på, inte minst på vad man menar med sakrament.
Så förstod man Guds vilja. Påbjuder skriften det rätta antalet, eller hur klurar man ut vad som är rätt?
---Man läser i Bibeln.
Detta katekesformade meningsutbyte visar på en klyfta och ett avstånd. Det gäller nog både tro och förståelse. Varför inte blir inget fungerande svar. Det är som att inför varje invänding säga ett, men i alla fall är det på mitt sätt, i alla fall har jag rätt. Vad du än säger. Men jag erkänner att min öppenhet för det perspektiv som mött mig här är begränsat. Om vi är skapande subjekt och Guds skapelse fortgår kan man inte hänvisa enbart till en sanning som skulle vara fångad i det bibliotek Bibeln utgör med sina många böcker tillkomna under tusenåriga tider. Som om allt där vore samstämmigt och samsynt.
Min kvarstående fråga blir ju om det kan uppstå verkligt möte om vi inte enas om att det finns mer att upptäcka? Om den ene redan har all sanning och den andra (jag) uppfattas som att där saknas den rätta övertygelsen och tron. Då blir det ju ett språkligt pingpongspel som kan fortgå till vi tröttnar utan att det finns gemensam mark att stå på.
Här visar sig bloggen vara ett kantigt instrument. Ett verkligt möte vore nog det enda sättet att finna den planka på vilken vi gemensamt kunde mötas. Här blir det mer pennfäktning.
Jag tillhör dem som menar att en kyrka och en kristen inte kan klara sig utan en historisk kristisk Bibelförståelse. Jag menar också att vi har fått förnuft och kunskap för att bättre kunna vårda, bruka och förvalta Guds skapelse. Kan vi inte enas om detta, vad har vi då?
