Året går mot sitt slut. Dags för ett tack till Er som är frivilliga, eller som vi numera säger: volontärer! Nog finns det andra belöningar än det muntliga tack jag kan förmedla. I den kristna världen är begreppet tjänandets glädje ett välkänt och av många verkligen upplevt uttryck. Att vara andra till stöd och hjälp ger tillfredsställelse och glädje, många vittnar om saken.
Tack kan spridas för vinden. Vart vi än vänder oss hör vi någon tacka. Vi bockar och tackar. När vi får växel tillbaka, ja redan när vi tvingas betala tackar vi för nöjet att bli av med pengar. Så vi är nog ett fromt och pliktuppfyllande släkte. Hur står det till, undrar vi och får ett tacksamt svar: Tackar som frågar! Jo, jag tackar jag!
När vi umgåtts lite med mer varandra tackar vi för senast. Tack själv, kommer svaret. Tacktal hålls. Det tackas överallt: för nobelpriser, belöningar, utmärkelser, presenter, kalas, konserter, vinster, bra matcher osv. Tack till den som gjorde detta möjligt. Tack till familj och vänner...
Hackande och smattrande tack har vi hört. Tack, tack, taaaack, ack ack. Och en och annan förstärker sitt tack med små garnerande tillägg som söta du, lilla vän. Vi tackar högt med väldig volym och vi tackar lågt med ett mummel ur mungipan.
Är det då alltid så lätt att visa sin tacksamhet? Nej. Man skruvar på sig för att man inte vet hur man ska få till det. Osäker på hur uppskattningen ska landa. Tänk om personen inte själv är nöjd, och så kommer vi med tack. Hur blir det? Vi tackar i alla fall!
Kanske kunde man säga det med "rosor och inte i ord". Eller med gester. Ordlösa tack har vi fått ibland. Den tacksamme närmar sig och demonstrerar hur stor hans tacksamhet är. Slår ut med armarna så fam,nen ska rymma hela världen, ett ofantligt tack. Eller lägger händerna i kors över bröstet. Ett hjärtligt tack. Vi niger, knixar, nickar, bockar och bugar som tack. Vi klappar om någon, dunkar i ryggen. Ja inte bara tacksamheten utan även tacksamhetens uttryck tycks inte ha så många gränser.
Tacka har i vårt språk flera betydelser. Vem skulle inte vilja guldtacka någon, bara tillgångarna fanns. Och ett vårt språks elegantaste och vitsigaste tacktal är kanske en vandringssägen. Men det ska ha hållits av en grosshandlare Lamm hos Kamrer Bagge: Lamm får tacka Bagge! Ni kanske inte skulle gilla om jag lånar den, anspelar på den? Får herde tacka? Herde tackar får? Herde får tacka?!
Har man bara sig själv att tacka, då handlar det nog inte om uppskattning och erkänsla. Och den som tackar för sig, säger mest att nu blir det inte mer. Ibland kan man till och med tacka sin smala lycka för att man verkligen gick hem.
Skulle mitt tack kan upplevas som att...det är som vanligt bara hans eviga tackande det handlar om – då skulle mitt Tack inte landa där det borde. Och vi har tendenser att undervärdera våra insatser. Ibland kläcker vi av bara farten ur oss fraser som: det är ingenting att tacka för. Men det kan också betyda att vi blygs över att få ett tack för något vi fann så självklart och naturligt. Så här är vi, vi bara är sådana, och då finns det ju inte mycket att vara tacksam för, eller?
Även om Ni kan vara blygsamma när det gäller betydelsen av Era insatser – så är de av mycket stor vikt för församlingen, för sammanhållning och gemenskap! Det vet jag som får höra mycket om hur värdefullt det är att någon kokar kaffe, välkomnande tar emot, räknar en kollekt, stöttar, ställer upp som ledare, hälsar på någon, håller om och värnar, går på hembesök, ordnar på hemmet, dukar och serverar, pyntar och gör fint, skriver, delar ut… Insatserna är mångfaldiga och faktiskt storslagna! Ett evangelium i handling.
Stor TACK till Er som arbetat för församlingens bästa detta år. TACK för uthållighet och tålamod, för förståelse och välvilja! TACK för aldrig svikande vilja och entusiasm.
Ytterst går vårt tack och vår lovprisning till Herren som slösar sin kärlek över oss alla! Honom får vi också tacka för varandra och för glädjen att få tjäna och vara till nytta i arbetet för Guds rike! TACK!
