Barnkullarna på fyrtiotalet var stora. Med cirka 135 .000 födda per år i mitten av fyrtiotalet blev fyrtiotalistbarnen så många att vi i somligas ögon blev till den stora proppen Orvar, en befolkningspuckel. Fenomenet har efterhand flyttat sig uppåt, i takt med fyrtiotalisternas stigande ålder. Så pass att nu när decenniets flertal är på väg in i pensionärernas stora sällskap så utgör årskullarna under och efter kriget även en rejäl pensionärspuckel.
I dessa dagar skrivs det böcker och ordnas kurser i övergången från arbets- och yrkesliv till pensionärstillvaron. Det behövs kanske för att förbereda människor på det omtumlande och ibland verkligt genomgripande uppbrott pensioneringen innebär.
Mera skämtsam, men ändå fylld av intressanta iakttagelser, är bästsäljaren Handbok för glada gubbar, 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt (Bonnier Fakta) av Dag Sebastian Ahlander. Bland alla goda råd finns många som vore värda ett samtal. Vad sägs om följande som utgör inledningen på råd 16 som handlar om att inte tala i verbformen konditionalis: Tala inte om sådant som du kunde ha gjort men inte gjorde, borde ha gjort men inte gjorde eller ville göra men inte kunde. Konditionalis kallas den farliga verbformen som vår generation fortfarande minns från grammatiken. Den handlar om allt som du skulle ha kunnat göra om inte om hade varit. Villkorssatser leder ingenstans... Så tala alltid i presens och futurum om vad du gör nu och vad du vill göra sedan och glöm det som du aldrig gjorde...
För somliga blir det inte mycket till förändring. De fortsätter att vara verksamma i arbete eller med yrkesrelaterade frågor högt upp i åldrarna. För andra blir förändringen stor och påtaglig.
En av de förändringar som möter de som slutar arbeta är förflyttningen från att tillhöra en arbetsgemenskap till att stå utanför den. Oavsett hur god och nära gemenskapen varit blir förändringen markant. Den som dagligen i ett helt yrkesliv träffat och samverkat med 20, 30 eller ännu fler människor och plötsligt inte längre hör till gruppen blir den nya situationen mera relationsfattig. Oavsett hur många privata vänner och bekanta man har kan denna försvunna grupptillhörighet leda till att man uppfattar sig socialt kringskuren.
Pensioneringen blir en social amputation när de dagliga banden och kontakterna abrupt klipps av, från en dag till en annan. Människor med vilka man ständigt haft att göra med, som man verkat tillsammans med, småpratat och samtalat, har av de fortgående arbetet av vilket man inte längre är en naturlig del, fjärmats. Den gamla arbetsgemenskapen blivit till en stängd social arena.
Med den insikten är det klokt att se till att det finns uppgifter att utföra och vänner, nya och beprövade, att umgås med. Särskilt som man inte behöver anstränga sig särskilt mycket för att hitta tid för en lunch eller en eftermiddagsfika med opratade och alltför sällan mötta kamrater. Så vi kanske ska ses? Och en och annan arbetsuppgift kan fortfarande utföras. Nog finns det hos mig ännu ett antal outsagda och ohållna predikningar instoppade innanför västen. Homilier som frustar och skrapar med foten i väntan på att släppas ut i full frihet!
