Har kyrkan en framtid?

Den kristna kyrkans framtid i Sverige har blivit ett diskussionsämne. Kyrkor som går kräftgång är ingen uppbygglig trend. Att det finns olika strategier för att motverka utvecklingen och förändra de nedåtgående siffrorna står klart. I Svenska kyrkan är den modellen att behålla medlemmar genom att betona allt gott och fint som kyrkan gör för barn och ungdomar, för ensamma och utsatta, för sjuka och fångar osv. Sällan nämns då med någon större entusiasm mässa och gudstjänst, Guds ord eller bön och bibelstudium. Det är som om ett företag inte ville berätta om sin kärnverksamhet. Därmed inte sagt att det diakonal skulle vara något perifert. Det är den inte! Men det som ger diakonin ess livskraft och energi finner man i dess ursprung: Guds kärlek till oss. Diakonin flödar ut från mötet i nattvarden, vid altaret!

I tidningen Världen idag skriver evangelisten Ingemar Helmner om läget och framtiden för kyrka och kristen tro i debattartikeln Har församlingen någon framtid i Sverige? Efter att ha betonat sekulariseringens framfart undrar han: "Är en försvagad folkkyrka, i händerna på de politiska makthavarna, det enda som blir kvar, eller vågar vi tro att en påkristning är möjlig; en ny väckelse, med helig dragningskraft, som ritar om den religiösa kartan?"

Helmner menar att den etablerad kristenheten är både tandlös och lågmäld. Kyrkan är mer en svans än ett huvud påverkad av samhällsandan som den är - när den kunde vara "en helig proteströrelse" Så långt är det inte alldeles galet. Det finns självklart mycket att göra för att den kristna kyrkan i Sverige skulle bli mera genuin och trovärdig i utövandet av och vittnesbördet om tro och liv. Förkunnandet av de glada och goda nyheterna om Jesus Kristus behöver göras moget och frimodigt. Vi är lerkärl men bär en skatt, varför då huka och tveka?

Helmner nämner Ja till livet och hbtq som områden där kyrkorna retirerat, kompromissat och fallit undan bland annat av rädsla för att "hamna i dålig dager". Att abortfrågan och olika sexuella identiteter varit svåra för kyrkorna att förhålla sig till betyder inte att det bara finns ett enda och rätt kristet alternativ. Frågorna kräver faktiskt mycken reflektion och stor teologisk insikt såväl som eftertänksamhet. Svartvita förhållningssätt gör inte frågorna och deras komplexitet rättvisa. 

Helmner skriver: "Begreppet ekumenik kommer alltmer att präglas av synkretism. Politiska makthavare behöver kyrkornas hjälp för att skapa ordning i ett Europa där stora flyktingströmmar orsakar oro. Att då lyfta fram Jesus som enda vägen kommer inte att ses med blida ögon. Interreligiösa gudstjänster är det trendiga. Öppen religionsblandning och infiltration av nyandlighet". 

Tanken att ekumenik innebär synkretism är en alltmer spridd vanföreställning. Tvärt om är det så att finns goda teologiska skäl för att i arbeta för kristen enhet! Helmner har helt okritiskt anammat ogrundade idéer, om att ekumeniken får de engagerade att förlora fotfästet, med hull och hår. Den som har intresse för religionsdialog står öppen för andras tro och deras övertygelser. Det innebär inte att man tar över eller ikläder sig andras tro utan att man möter den genom att själv vara djupt förankrad, kunnig och grundad i den kristna tron! Ekumeniken omfattar INTE andra religioner utan endast och uteslutande kristna kyrkor som möts för att bibliskt motiverade sträva efter både lokal och världsvid enhet i Kristus!

Föreställningen att Jesus är svaret t.ex. på växande flyktingströmmar i Europa är att förandliga världens problem. Politiska frågor hanteras bäst av politiska krafter och inte genom förkunnelse och evangelisation! Kyrkor kan erbjuda sina perspektiv och möjligen medverka i politiska skeenden men går vilse om de försöker ta över från demokratiska politiska partier, folkrörelser och krafter.

Interreligiösa gudstjänster finns knappast! Någon gång på enstaka platser har det förekommit att man  tillfälligt mötts offentligt till gemensam fredsbön! Inte heller det kvalificerar sig som synkretism, någon sammanblandning är inte aktuell! Den katolska kyrkan har mött Islam och muslimer genom århundradena och har haft gott om tid att reflektera över hur kyrkan och de kristna bör förhålla sig. i Signum finns en bra och läsvärd artikel som kort berättar om relationen mellan den katolska kyrkan och Islam. 

Helmners analys är sned och mycket vinklad. Det hindrar inte att frågorna som fått honom att fatta pennan är har betydelse. Frågorna kan vi alla behöva brottas med, även om hans försök till analys och svar leder fel! Till sist är det en myt att det sker någon medveten infiltration från andra religioner av den kristna kyrkan. Men riskerna med både moderniteten och sekulariseringen utgör verkliga faror. Kom ihåg att dessa är krafter både utifrån och inne i kyrkan. Tidsandan får oss dessutom att tro att popularitet och profillöshetens utsuddning är vägen framåt. Att det är så har nog med den Onde att göra, han söker förstås varje tillfälle att underminera Kristi kropp på jorden... vilket är lätt inte vilja kännas vid, utdefiniera och att glömma - av bara farten.

Visitation revisited

Visitera innebär att besöka med avsikten att granska, om man får tro Svenska akademiens ordbok som äntligen fullbordats. Där uttyds ordet visitera på följande vis: "om tjänste- l. ämbetsman o. d.: under besök granska l. undersöka (viss verksamhet l. inrättning) för att bedöma dess skick l. tillstånd o. d.; särsk. dels med avs. på skola l. apotek l. gruva, dels (i fackspr.) om biskop l. prost o. med avs. på församling".

I kyrkan har visitationer varit brukligt sedan mycket länge. I SAOB finns citerat att redan på 800-talet hade Karl den Store förordnat att vid biskopars visitationer skulle undersökas om det förekommit förbrytelser som då skulle bestraffas. Därtill finns flera citat om svenska kyrkliga visitationsförhållanden, bl.a. från 1600-talet.

Dagens kyrkoordning stadgar, i 8 kapitlet om biskopen och i paragraf 2, följande om visitationer:

"Biskopen ska visitera stiftets församlingar. Biskopen får också uppdra åt kontraktsprostarna att i biskopens ställe visitera församlingarna i deras kontrakt. Biskopen får i särskilda fall uppdra åt domprosten att visitera stiftets församlingar. Vid visitationerna ska det föras protokoll som ska lämnas till domkapitlet samt till berörd församling och berört pastorat. (SvKB 2012:14; 2015:7)"

Prostvisitationer är ibland en visitation som blivit ett komplement mellan biskopsvisitationerna för att ha tillsyn och kunna uppmuntra och stärka medarbetarna och de förtroendevalda i församlingarna. Här ett påpekande vid en prostvisitation: att man kan "skapa bättre utrymme för liturgiska och andra värdeföremål som förvaras i kyrkan enbart genom att flytta undan sådant som nu tar utrymme men som inte behöver förvaras i kassaskåp".

I en annan visitation kan det heta: "Även det gemensamma personalrummet är så litet att man vid lunchtid tvingas äta i omgångar. Frågan om vilrum kan också behöva adresseras". Här märks att visitationen knappats tagit sikte på de pastorala frågorna utan praktiska förutsättningar. Lite närmare kommer nästa påpekande vid en prostvisitation: "Vid vårt besök ska en lektion inledas i kyrksalen. Vi ställer oss frågan hur man tänker kring hur det invigda kyrkorummets helgd iakttas i samband med att där bedrivs annan verksamhet. Frågan har aktualiserats tidigare och uppenbarligen behöver man komma åter till den".

En utomordentligt spännande bok är biskop Jonas Jonsons bok från 2005: Den långa resan från Hallsberg till Kumla: visitationsstämmor i Strängnäs stift 1990-2004. Med hjälp av den kan man få en bra inblick att även de pastorala frågorna tas upp som oerhört viktiga.

I Strängnäs stift har sedan ett antal decennier en egen modell för visitationer införts, originellt kallad Strängnäsmodellen. Där finns rejäla återkopplingar i ett tolvårsprogram med visitationer och återbesök. I planen ingår att församlingarna får åka till stiftet för samtal med visitationsteamet och biskopen. Även i den ambitiösa modellen kan det finnas anledning att se lite grann från ovan (helikopterperspektiv) på vad som egentligen görs och vad som blir resultatet av det myckna slitet. 

En viktig ingrediens i arbetet med visitationer är församlingsinstruktionen där församlingarna (?) uttryckt sin inriktning vad gäller gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Frågetecknet beror på att makten över församlingsinstruktionerna obegripligt nog ligger i pastoraten (!) och inte i församlingarna! 57 kapitlet  5 § : "För varje församling ska det finnas en församlingsinstruktion. Församlingar som ingår i ett pastorat ska ha en gemensam församlingsinstruktion. Förslag till församlingsinstruktion ska utarbetas av kyrkoherden och kyrkorådet i samråd med domkapitlet. När det gäller en gemensam församlingsinstruktion ska kyrkorådet även samråda med församlingsråden inom pastoratet".  Så mycket för församlingarnas självstyre och rätten att ha sin egen pastorala profil!

Visitationerna är en integrerad del i hur Svenska kyrkan internt fungerar. De ger även en blick av det omgivande samhället eftersom biskopar vid besöken i församlingarna även gör nedslag i olika verksamheter inom församlingarnas geografiska ram. Jag frågar mig i alla fall hur visitationerna förvaltas och följs upp? Blir det något av praktiska eller pastorala påpekanden? Gör församlingarna det som de uppmanas till eller lyfter de bara på hatten och går vidare?

Ännu en fråga: hur utvärderas sättet att visitera och hur följs de aktualiserade frågorna upp på stiftsnivå och församlingsnivå??