Svenska kyrkans beroende av den sekulära världens experter går långt utöver vad som kan anses rimligt. När man vill lära sig om ledarskap inbjuds ledare från alla möjliga slags sammanhang vars ledarskap knappast kan förmodas vila på ledarskapsidéer och ideal med rötter i kyrkans egen historia där traditionen, Bibeln och bekännelsedokumenten är de egentliga vägvisarna.
Kyrkan behöver visst lära av andra organisationer och rörelser. Därtill behövs kunskap som forskning förser oss med. Men kyrkligt liv och erfarenhet är svårt att matcha för dem som inte vet särskilt mycket om kyrkor och tro. Eller som är insatt i kyrkans teologi.
Ett annat exempel är de numera så omhuldade konsekvensanalyserna. Det är ett framsteg att kyrkan funderar över vilka följder olika åtgärder och beslut får för olika personer och grupper. Därför är de sju diskrimineringsgrunderna en bra utgångspunkt när man reflekterar över sina beslut. Dit räknas vanligtvis kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och ålder. Därför bör kyrkan inte enbart fundera över beslutens inverkan och betydelse för barn utan faktiskt samtidigt överväga andra diskrimineringsgrunder.
Det som beslutas i en kristen församling lär knappast ha någon betydande inverkan för människor av annan tro eller ideologisk tillhörighet, men frågan kan likafullt ställas. Att tänka över saken betyder inte att genast anpassa beslut och insatser så att de passar för den ena eller andra gruppen. Ibland är det både befogat och nödvändigt att göra sådant som kan stöta. Men då vet man åtminstone varför man gör det ena eller andra.
Men när man gör sina konsekvensanalyser, än så länge mest beträffande barn så sker de nästan enbart utifrån Barnkonventionens formuleringar. Inget ont i det. Barnkonventionen är ett oerhört viktigt redskap för barns rättigheter. Men kyrkan har egna texter som också tar upp frågan om hur man ska behandla barn, den som är hungrig och fattig eller vad man bör göra för sin nästa. Inte i någon enda konsekvensanalys som jag har sett finns kyrkans eget tänkande, hennes tradition eller Bibelmaterialet citerat eller brukat. Det är som om vi inte hade något eget att fundera över utan att allt vi tänker tror vi ryms inom Barnkonventionen. Så är det naturligtvis inte. Det finns mer att lägga till...
Så min fråga blir: har barnkonventionen ersatt Bibeln som rättesnöre vad gäller barn och unga istället för att vara ett komplement? Och i så fall varför?
