Kommentaren sved en aning. -Hur länge ska du hålla på och klaga på andras bristande kyrkogång? Du verkar ha fastnat i ett tråkigt gnäll!
Hmm. Oj då. Ord och inga visor. Kanske var det så, att gnällbältet hade slukat mig med hull och hår. Min nya identitet var gnällspikens. Kanske hade jag förläst mig på Klagovisorna? Förresten finns det gott om sådant även i Psaltaren. Eller har jag tänkt fram och tillbaka om hur jag skulle bete mig? Skriva eller inte? Som i Psaltaren 19:3-4: så höll jag mig tyst och blev stum, jag teg men till ingen nytta. Min plåga blev bitter, hjärtat brände i mitt bröst, jag stönade, det brann som eld. Jag kunde inte tiga...
Inte vet jag. Nog har det alltid förvånat mig att en del människor som ska vara stöttepelare i kyrkan haft så svårt med gudstjänst och tro. Dessutom har jag väl insett att kritik inte förändrar deras vankelmod eftersom kritiken blivit så enkel att avvisa som exkluderande och elitistisk. Men om Sveriges folk ska vara ett Guds folk, som en folkkyrklig tanke hävdat, så borde det rimligen synas i uppslutning kring kyrkan, dopet, Ordet och tron. Själv är jag inte något dygdemönster så viss återhållsamhet i ironierna kring andras kyrkogång och tro ska jag försöka iaktta.
Förresten. Appro på uppslutning. Numera på Facebook visar det sig att flera av vännerna har återkommit och bett mig vara vän med dem. Som om de inte litat på den första vänskapen. Fast förklaringen har varit att deras identitet blivit kapad. Nu är somliga vänner med mig både två och tre gånger. Dessutom vill de ha mitt telefonnummer! Nej, det går jag inte på.
