Varje morgon ögnar jag dödsrunor och minnesord i dagstidningarna. Inte för att det är något av mina samlarområden, men nog kunde man där hämta ett eller annat uttryck värt att spara. Orden tar ofta höjd så att man ska minnas personen som framgångsrik, lyckad och uppburen. Andra minneteckningar skissar en person som levde vardagligt nära vänner, barn och familj. Yrkesliv och andra meriter som hämtade ur ett CV lyser med sin frånvaro. I andra minnesteckningar åter blir skribenterna nästan viktigare än den man vill komma ihåg. Fokus är på det man själv fick erfara.
Vänskapen har inte förvånande en alldeles särskild plats. Relationen mellan de som skriver och den avlidne bildar fond och förklarar ju varför något alls blir formulerat. Den som vunnit en persons vänskap vet till exempel att understryka att denna vänskap består eller att den var för alltid.
Personbeskrivningarna lyfter av förklarliga skäl fram det goda och fina. Eftermälen som beskriver den dödes liv som motsägelsefullt, skiftande och komplex blirrealistiska och mera nyansrika, men är förmodligen svårare att skriva. En person kan till exempel beskrivas som glad, genomsnäll, kul och hjälpsam vän eller som varm, öppen och omtänksam.
Familjesidornas minnesord är nästan en recensionsverksamhet där man noga valt vad man vill minnas. Inte så att olika svårigheter och sjukdom konsekvent suddats ut, men när de finns med är det ofta för att understryka heroisk kamp och uthållighet i lidandet. Minnet av det goda och fina är det som man/vi vill ska bestå.
Minnesorden i tidningarna har en motsvarighet i griftetalen i begravningarna. Där finns bara utrymme för en kort skiss, en enkel teckning av en person så att man åtminstone ska veta vem det är vi samlats för att ta avsked av. I begravningen bör en död få sitt namn nämnt och några hållpunkter ur sitt liv rekapitulerade i all sin subjektivitet. Det ligger frestande nära att göra uppgiften alltför enkel och att snabbt studsa förbi livet för att tala om den gyllene morgon som ska gry, om den himmelska härligheten som väntar, om det stora gästabudet i himmelen och om stranden där släkt och vänner samlas och möts. Men en begravning får inte bli en station där man lättvindigt och slarvigt utlova himmelskt guld och gröna skogar. En persons egen övertygelse och tro behöver respekteras, även i en kristen kyrkas begravning.
Ofta tänker jag på alla dem som aldrig fick något eftermäle i någon tidning. Var det så att ingen tyckte det var mödan värt att sätta något på pränt? Varför försvann de ordlöst bort? Var det för att alla hoppades att någon annan skulle ta på sig uppgiften. Eller för att man inte ville ha uppmärksamhet? Eller styrde försiktighetens blyga tankar, de som hävdar att man inte ska göra sig märkvärdig, allra minst i döden, som någon sa?
Till slut, nog blir det särskilt högtidligt och fint att församlingens döda konsekvent nämns med namn i gudstjänstens tacksägelse, ofta i förbönen. Att ljus ofta tänds och att klockorna ringer själaringningen ut över nejden för dem som genom döden tagits ifrån oss. Vi tackar Gud för det som varit och ber för dem som sörjer. Ett sätt att komma ihåg dem som nu vilar i frid.
