Motsatser finns som ett tillvarons grundmönster. Liv och död, ljus och mörker, gott och ont. Och vi ser motsatserna som oförenliga. Månne det är skälet till att de som har en annan mening blir till, förvandlas till, meningsmotståndare. Den andre vars uppfattning man inte delar kan demoniseras. I ett antal frågor kan man bli behängd med, eller utrusta andra med, etiketter av nedsättande slag. Fiendebilder produceras på löpande band i vilka den utpekade fienden MYCKET sällan känner igen sig.
Debatternas tonläge visar att det är frågan om vem som kan skaffa sig makt att bestämma vad som är rätt. Som om det som är rätt alltid avgjordes av den som talade högst eller lyckades få flest på sin sida. Märker ingen att så många röster under tiden tystnar? De säger inte vad de borde säga. De drar sig tillbaka. Trötta på att beskyllas för att ägna sig åt förfärliga ting. Diskriminering! Förtryck! Fobi! Just det, jag kommer inte heller undan! Även om jag alltsom oftast tycks hamna i den grupp som får etiketter klistrade i pannan. Vidskeplig- är det verkligen det jag är som troende kristen? Orsak till krig? Tänk så många som vet allt om andra brist och därmed avslöjar egen oförmåga till självkännedom.
Vi (fast mest är det någon annan) agerar som om det höjda tonläget och de nedsättande epiteten kunde övertyga. Väl så intressant vore väl om det gick att skapa förståelse för hur och på vilka grunder vi når olika uppfattningar och följaktligen ser så olika på saker och ting.
Inte fruktar jag en uppfriskande debatt med argument som korsas likt svärd i fäktning. Inte räds jag skickliga repliker vilka likt brottningsgrepp kan få någon i underläge. Men diskussioner och samtal behöver inte alltid vara som kamp och strid. Lyhördhet, inlevelse och förmågan att se den andre som människa leder oftare till verkligt möte, till ny kunskap, till sökande efter insikt snarare än till föraktfullt fingerpekande.
Visst minns vi de två som gick för att be? Den ena tackade Gud för att han inte var som den andre. Fast å andra sidan...så var det det här med huggormars avföda. Bäst att ge någon på nöten innan man själv får på skallen. Eller inte!
Jag har rätt! Rätt i att ett annat dansband borde gått vidare i Dansbandskampen. Jag har rätt i att landsorten har mycket att komma med. Rätt i att Svenska kyrkan producerar kopiöst med kultur. Rätt att ha en annan åsikt. Rätt att slippa bli inmotad i hörn där jag inte hör hemma.
Så debattens tonläge är nog alltför högt om vi inte kan se på varandra med en aning av nyfikenhet och vilja till förståelse.
