Dolda knutna nävar står för en opposition som inte törs visa sig öppet. Ett missnöje som inte får eller kan komma till uttryck. I Kyrkans tidning har i ett par debatter en sådan hållning blivit synlig. Människor har bidragit till artiklar, men avstått från att underteckna för att inte hamna i onåd eller på annat sätt råka illa ut. Vad dessa de tyst medverkande misstänkt skulle hända kan man bara spekulera i, men nog anar man rädsla för att bli stämplad som bråkmakare, förhindrad i sin kyrkliga gärning, svårare att komma ifråga för löneförhöjning, risk för att bli omplacerad.
Vid den stora organisatoriska omgörningen av pastoraten fanns det fler som inte önskade storpastorat men som inte heller ville eller vågade träda fram. Då hävdades det att vi måste lite på varandra, ha tilltro och tillförsikt. Underförstått och oerhört tydligt var att man egentligen sa att vi som ville något annat inte bara saknade tilltro och förtroende utan att vi dessutom skadade den för andra inom kyrkan. Vi blev liksom vettvillingar som undergrävde sammanhållningen och gemenskapen.
Tillit består av pålitlighet, av att kunna lita på den det gäller, och av förtroende. Då menas inte den pålitlighet som består i att man gör som man gitter och kör över sina meningsmotståndare. Utan den pålitlighet som består i att man över tid bevisar att det går att lita på att man är konsekvent, sammanhållen och sannfärdig. Tilliten skadas och går till sist förlorad inte för att man har speciella åsikter, utan därför att någon är beredd att säga nästan vad som helst bara för att få sin vilja igenom. Eller för att man säger en sak under en process och därefter lyckas glömma och förtränga, eller helt enkelt strunta i, vad man påstått, lovat och sagt.
Uppenbarligen går det med ganska enkla medel att tysta opinioner och andra meningar. Tilltro måste man ha. Samtidigt togs inga av argumenten emot mastodontlösningarna på allvar. Stiftets insats blev lyssna men detta lyssnande ledde inte till att de hörde något annat än det de redan tänkte och tyckte. De presterade åtminstone fem punkter och skäl som talade för centralismen. Samtidigt lyckades man därifrån inte finna något enda förhållande eller argument som skulle kunna peka i någon annan riktning! Och sådant skulle skapa tilltro och bygga tillit?
Jag hör många som säger att det är högt i tak i kyrkan och att den där tysta oppositionen bara består av missnöjda personer och därför inte kan tas på allvar. Om det vore så högt i tak som man gör gällande skulle väl fler beslutsfattare vinlägga sig om att ta reda på vad anställda och volontärer faktiskt tänker och tycker? Då borde väl chefer och beslutsfattare önska ordentliga utvärderingar av sina reformer så att svagheterna kunde åtgärdas? Och då skulle väl många fler högt säga sin mening så att det hördes?! Knyt inte nävarna - tala! Ty sanningen ska göra Er fria!
