Så satt vi där. Fem läsare, intresserade och pratsugna, med en tegelstenstjock bok framför oss. En biografi om Nathan Söderblom skriven av biskop Jonas Jonson. Den som jag recenserat i ett tidigare inlägg. Det blev till ett miniseminarium om nu och då. Om ekumenik och om biskopsämbetets betydelse förr och idag. Om Svenska kyrkan.
Någon kommenterade språkets betydelse för förståelse. Och menade att begreppet liberalteologi mera var en reaktion på det vetenskapliga tänkandet och utvecklingen än en teologi framsprungen ur kyrklig praktik. Liberalteologin var en gång ett mycket seriöst sätt att försöka harmoniera vetande med teologiskt tänkande. Det är ett rimligt förhållningssätt. Men liberalteologi har också kommit att bli liktydigt med alla slags åsikter som bryter med tradition och lära. Samtidigt har liberalteologi blivit ett skällsord eller ett tillmäle.
Någon replikerade att det inte var så konstigt eftersom under det begreppet fanns en sådan mängd olika uppfattningar att hälften kunde vara nog. Många av dem framstår också som främmande för
kyrkans tro, särskilt så som den sammanfattas i trosbekännelserna. Det blir en dubbel hållning som verkar mindre ärlig. Smått hycklande. Man läser gladligen med i bekännelsen men menar egentligen att en hel del av det som där utsägs inte kunnat inträffa annat än på ett andligt plan. metaforiskt eller på metanivå. I den gamla vanliga verkligheten har det inte skett biologiskt eller kroppsligt vare sig jungfrufödelse eller uppståndelse.
Då kan det heta att jungfrufödelsen har ett mycket svagt stöd i Nya Testamentet. Bara några bibelställen kan underbygga en sådan teologisk tanke.
Men är det inte också att redan från början ha fallit i naturvetenskapens grop - bara om det finns en tillräckligt stor kvantitet av texter som stöder en dogm så kan den liksom anses rimlig? Det borde vara så att även om det bara går att hitta ett endaste ställe i Bibeln, så skulle det kunna vara tillräckligt!
Dessutom, sa någon och återknöt till liberalteologin som skällsord, är det väl många andra begrepp som blivit använda som ännu starkare tillmälen. Tänk var de som i större utsträckning tror på Bibeln som en uppenbarelse från Gud, om än filtrerad genom olika personligheter, blir skällda för. De hamnar lätt i en veritabel regnskur av nedsättande ord: fundamentalister, bokstavstroende, biblicister, konservativa, reaktionärer och mycket annat. Det vore en vinning för alla om orden inte brukades som piskor för att fördriva det man inte förstår eller tycker om.
Här bröt en person in och sa att man måste hålla sig med olika dimensioner eller kategorier i sitt tänkande. Naturvetenskapen bygger också på en mängd trossatser som inte alltid är tillämpbara på tro och religion. Den religiösa erfarenheten är dessutom ensartad och unik eftersom den talar om sådant som naturvetenskapen inte täcker in eller anser orimligt eller omöjligt.
Här blev det nödvändigt att inflika att det blir svårt att samtala om dessa frågor om man inte vet vilka grundantaganden olika personer har eller gör. Då blir det till sist bara det förenklade svart-vita vi och dom, för eller emot, som råder. Och det är då vetenskapen blir använd som tillhygge mot dem som bejakar Bibelns vittnesbörd om under, mirakler och uppståndelsen. Som om inte också de tar hynsyn till och har en stor respekt och tillit till vetenskapens landvinningar. Jag för in del tror...
Här lämnar jag samtalet för att bara avslutande konstatera att samtal är stimulerande och en nödvändighet om tolerans och mångfald ska betyda något. Jag ska genast läsa någon mer bok som jag kan diskutera i en grupp. Även Bibelböcker kan fungera. Ty Bibelstudier är ett alldeles för outnyttjat fält för samtal och fördjupning. Så gack du och gör sammalunda. Så kanske vi kan bli ett antal verkliga läsare i kyrkan igen.
