Firade en mässa med kommentarer härom kvällen. Och upptäcker än en gång att det finns en stor hunger efter att få mera inblick i hur mässan är uppbyggd och få kännedom om tradition och bibliska referenser!
Bland teologer och präster kan man kanske svänga sig med ord som epikles och anamnes. Men utan beledsagande förklaring går detta de flesta förbi. Se på denna blogg Introduktion till högmässan! Även den som lyssnar uppmärksammat till orden i högmässans eller veckomässans böner kan ha svårt att foga samman dem i ett tankemönster. Det pedagogiska arbetet att ge nycklar till förståelse av gudstjänsten behövs allt mer...
Att be Anden komma över oss och över våra gåvor i nattvardsbönen fäster uppmärksamheten vid den förändrande kraften. Vi behöver förändras till större gudslikhet. Bröd och vin förvandlas till Kristi närvaro i vår mitt. Och våra kollekter välsignas att bli till under ute i världen efter mässan.
Och åminnelsemotivet visar att det Kristus gjort en gång på nytt och på nytt har aktualitet i församlingen. Men man undrar också över varför vi blandar vatten i vinet, varför kalken bär "kläder". Och när man lyfter bröd och vin i elevation - vad står det egentligen för? Bland unga männniskor tycker jag mig se vilja att ställa dessa frågor, där finns en nyfikenhet och öppenhet för gudstjänstens innersida.
Ledsamt nog kapitulerar somliga och nöjer sig med att uppfatta det som sker som icke relevant, ointressant. Andra i kyrkan säger sig ibland istället föredra klipp- och klistra gudstjänster där man genom att gräva i sin plocklåda till sist konstruerar något annat. Därmed lämnar man hela gudstjänsttraditionens nedärvda, betydelsefulla och vackra mönster. Och utvecklingen pekar hän mot att högmässans teologi får stå tillbaka för ett spontanismens plockepinn.
