Upplevelsen av att vara ganska ensam med sin penna är bedövande. Men saken ska inte överdrivas. Det finns gott och väl ett hundratal personer som skriver och till och med återkommer ibland. Likväl klan det kännas ödsligt att kliva ut på arenan. Särskilt som man vet att det finns många meningsfränder som hellre skulle verka upptagna, och låtsas som det regnar, än att själva fatta sina pennor och ge uttryck för sina meningar. Detta har genom åren och vid vissa tillfällen blivit min egen lösning. Jag har avstått för att inte bli den där gubben i lådan som ploppar upp i varje sammanhang och orerar och står i. En bekämpare av väderkvarnar som fortsätter mala oavsett vem som gör eller säger vad.
Jag kan inte skriva, säger ganska många annars mycket ordstinna och meningsfyllda personer. Den som kan tala kan naturligtvis fästa sina ord på papper. Inte är det oförmåga som hindrar. Bekvämlighet kan nog vara svaret i en hel del fall. Man vill inte sticka ut på ett sådant sätt utan nöjer sig med att tillhöra grupper, kretsar eller organisationer som redan de är ifrågasatta och illa gillade i högre sfärer. Tillhörigheten tycks räcka. Så kan man markera visst missnöje med sin grupptillhörighet men undvika obehaget att kliva fram.
All oro beträffande kyrkans belägenhet som kommer till uttryck i samtal och konversationer är det bara några få som bär vidare till offentligheten. Det är oftast någon annans uppgift! Inte ens de som befinner sig mitt i krisande församlingar eller i sammanhang där sanning tycks vara något man anser sig förfoga över, och kan vrida till bäst man vill, så vågar eller kan människor stå upp för vad de vet är rätt och riktigt.
