ka jag gnälla över något just idag är det återigen trafik och trafikanter. Vi skulle in på sjukhusapoteket för att hämta ut några mediciner. Då visade det sig att handikapplatserna (6 stycken) var upptagna. Ett par bilar hade inget kort som tillät dem att stå där. Bilen fick ställas någon annan stans längre bort.
När vi skulle krångla oss ur sjukhuset, där entrén byggs om, hade någon ställt en cykel precis utanför dörren. När vi flyttade den för att en sådan där läckert röd elscooter (handikappmoped) skulle komma in så ramlade låset sönder. Vad göra? Den fick stå på sin nya plats med trasigt lås när vi for vidare. Vi kunde knappast ah gjort som i gamla amerikanska filmer i hotellmiljö där någon går och ropar. Paging, pagin, den person som har en cykel som blockerade entrédörren och nu är begåvad med ett trasigt lås. Paging, paging!
Vi for vidare upp till stadens affärsgator. Återigen en upptagen handikapp parkering av en bil utan lapp. Vid tillsägelse kom ursäkten att bilen bara skulle stå kort och nästan genast åka. Samt, jag visste att det var handikapparkering, men... Ännu värre, eller hur?
Sedan blev det till att hantera farande cyklar både till höger och vänster om bilen. Någon körde sin cykel mot färdriktningen för att göra det riktigt komplicerat. Nästa gång får bilen stå i garaget. Kanske.
Vadan denna gnälliga ton? Vi bor förstås i gnällbältet. Men det spelar nog mindre roll än det ihärdiga gråvädret som ligger som en våt filt över ork och lust. Det mesta tycks motigt, fast humöret igentligen nog är hyfsat bra. Här ses det mesta som möjligt och det mesta uttyds som möjligheter snarare än svårigheter och problem... Om man bortser från tillståndet i trafiken.
