En nybliven svensk astronaut intervjuas i radio En speakerröst påstår att han och hans rymdresa fått oss att under de senaste veckorna blicka mot himlen... Så låter det i den "stora" världen. Det vi gör påverkar andra, får återverkningar. Det som når ut till många influerar mängder. I det lilla perspektivet får det vi tänker och gör inflytande på inte fult så många, dvs. ganska få.
Efter en predikan, en som ljudit någon gång under 40-50 år av förkunnelse, så har i bästa fall 30 personer blickat upp mot himlen och funderat över universum som något skapat. De har tänkt på det som ligger framför och bortom. Himlen med gästabudsbordet, med lovsången och tronen.
Några av dem har sedan kommit ihåg att återvända till jorden och deras eget här och nu. I den egna verkligheten kan och borde något ha landat och blivit till en inspiration att se medmänniskor, både utsatta och andra. För där i predikstolen har jag påstått att var och en av oss är kyrka i världen och bärare av evangelium, de goda nyheterna. Inte främst i ord som flödar likt ett vattenfall, utan i liv och gärning, dvs. handling. Ingen enkel uppgift men fungerande som en gudstjänst efter gudstjänsten. Att leva diakonalt är inte bara de vigdas uppgift, utan varje församlingsmedlems kallelse.
Men mitt i detta behöver vi både nu och då blicka upp mot himlen, alldeles oavsett om vi hört en astronaut tala, eller en präst predika, för att få perspektiv och balans mitt i det jordiska slitet. Om det gett kraft och inspiration nödgas vi att återvända, så som de fick göra som varit förundrade uppe på förklaringsberget. Som det ibland sagts: för att man har sitt hjärta hos Gud, behöver man inte ha sitt huvud bland molnen!
