Lutherdomens nyskapande sidor talar man ofta om. I lutherska kyrkor. Där man yvs över koncentration på det som är väsentligt. Rättfärdiggörelsen som kommer genom tron allena och inte genom alla möjliga goda gärningar eller handlingar. Denna insikt till trots finns det få kyrkor och trossamfund som sätter sådan tillit till politiska manifest, ställningstaganden och aktioner som just Svenska kyrkan. Men inte ens politisk aktivism kan ändra på att människans förlossning bottnar i ett radikalt gudomligt ingripande. Av nåd genom tro.
Som ett annat mantra upprepar lutherska präster och pastorer Skriftens primat över kyrklig sedvana och tradition: Sola Scriptura. Principen innebär att man ska läsa vad det står. Bibelordet fungerar som trumf och slår ut andra kyrkliga och mänskliga påfund. I ett slags sanningarnas hierarki är Bibeln som Gud ord överordnad. Visserligen i behov av tolkning och utläggning. Men icke desto mindre en oöverträffad auktoritet för att ge ledning och inspiration.
Det märkliga är den underordnade betydelse Skriften, Guds ord, efterhand fått till exempel i Svenska kyrkans beslutsförsamlingar. Sällan anförs några bibelhänvisningar när man påstår något om förhållandena i samtiden, Än mindre föregås stora beslut av några bibelstudier eller teologiskt öppna samtal. Det har hänt att någon teologisk kommitté har fått publicera en studie inför och i samband med en genomgripande kursändring, men urvalet av teologer har då knappast levt upp till den försonade mångfald Svenska kyrkan gärna berömmer sig av.
Genom att förkorta och sammanfatta lutherdomen i små deviser har man också gjort det lättare att runda och förändra innebörden. Tankarna på det andliga och världsliga regementet syftade till åtskillnad och klarhet kring vem som ska bestämma vad. Därtill bands kyrkan till det världsliga genom lojaliteten till överheten. Den sågs och ses som av Gud insatt och upplyst. Att det var mycket länge sedan det världsliga styret ens formellt trodde sig leda i kraft av Guds nåde är bortglömt eller förträngt. Därmed förblindas kyrkan inte sällan av sin lojalitet till världslig upphöjelse och makt. Särskilt stötande blir det när de som ska ta hand om det världsliga regementet i vårt demokratiska land även styr Svenska kyrkan och dess kyrkoordning. Sålunda sväljs friskt de partipolitiska kamelerna...
Lutheraner har även hyllat idéerna om kyrkan som ständigt stadd i reformation (Ecclesia semper reformanda est) för att bevara sin egenart och sitt evangeliska budskap när världen och dess kunskap förändras. Med denna tanke som murbräcka kan man dessvärre motivera vila förändringar som helst. Lägger man till föreställningar om att bara det finns plats för effektivitet, resursbesparing, värnande om skapelse och miljö och (honnörsordet som mejar ner det mesta av motstånd) kärlek i det som görs nytt - så ska det omfattas och bejakas. Det må gälla kyrkans internationella arbete och missionen, organisationsförändringar eller moraliskt-etiska svängningar. Här kan man tänka på att all förändring då framstår som av godo, åtminstone så länge förändringen styr i modernistisk eller postmodern riktning. Allt mer av tro, bekännelse och lära underkastas tidsandan och svänger ej sällan som vindflöjel än utgör den stadiga trons och tillflyktens ort.
En annan luthersk brist är oviljan att binda sin övertygelse i pregnanta satser. Man undviker att formulera en modern katekes, än mindre att anta normerande lärodokument. Istället har man skapat kaos genom att upphöja alla möjliga texter och beslut, som kyrkomötet sysslar med, så att de ska äga lärostatus. Följden är att ingen riktigt vet vad som längre ingår i den allmänneliga kristna tron i evangelisk-luthersk tappning. Fullständig frihet är bäst, tycker somliga som vill ta ut svängarna och struntar i tro, bekännelse och lära i någon mera kvalificerad form, för att så kunna inkludera allsköns nyandlighet och en massa god vilja. De som vill ha ordning och reda och mera seriöst och precist kunna diskutera vad kyrkan tror och lär blir utnämnda till gräns- och trospoliser. Gränslöst låter möjligen fint i somligas öron, men är just det. Om man bortser från de gränser som jämt och samt dras upp mot ett antal trosmässigt profilerade personer och grupper. De som antingen vill hålla fast vid sådant kyrkan tidigare hävdat och bekänt eller som värnar och vill utveckla det katolska arvet.
