Hur ska man hantera sin besvikelse? När en rörelse, en förening, eller något annat sammanhang man tillhör inte motsvarar det man anser sig ha rätt att förvänta och kräva - vad gör man då? Frågan har blivit aktuell för Ann Heberlein, etiker och filosof, som upplever att Svenska kyrkan sviker sin uppgift. Man tramsar och är populistisk istället för att förkunna Guds ord.
I Kyrkans Tidning publicerades igår hennes krönika om dilemmat. För att läsa den måste man dessvärre ha tillgång till papperstidningen eller vara prenumerant. Men även i tidningen Dagen förklarar hon vidare sin brottning med frågan.
Om de två alternativ hon redovisar skulle vara de enda i Svenska kyrkan vore det synnerligen allvarligt. I Dagen säger hon att hon inte känner sig inte hemma i någon av de båda falanger som hon anser att Svenska kyrkan behärskas av. Den ena ultrakonservativ: negativ till homosexualitet, motståndare till abort och mot kvinnliga präster. Den andra liberal och med värderingar som bättre stämmer överens med hennes egna - men som konsekvent undviker att tala om synd och skuld.
Det tycks finnas en naturkraft som driver isär människor i kyrkan och placerar dem i oförenliga alternativ. Misstaget är att kyrkliga grupperingar lätt ser sig själva som den sanna eller riktiga kyrkan och lägger mer energi på att driva kamp mot andra än på att positivt bygga kyrka utifrån ett sökande efter Guds vilja.
Rörligheten inom kyrkan är stor. Människor som blir missnöjda där de normalt hört hemma flyttar vidare för att finna en ny hemvist. Det är ett misslyckande, men bättre än att de ständigt skall behöva känna sig marginaliserade och utanför. De har funnit ett sätt att hantera sin besvikelse. Men är då uppbrottets väg den enda?
Innan man i besvikelse, eller vredesmod, ger sig av borde samtal, diskussion och dialog prövas. Om vi inte längre talar med varandra då sprids dessa fiendebilder som alltid (!) är förenklade och inte helt sanna. Även om vi inte blir sams kanske vi kan förstå varandras olika bevekselsegrunder och tolkningar.
I en kyrka måste dock det Ann Heberlein längtar efter finnas: en förkunnelse av Guds ord, en medvetenhet om synd och skuld och en längtan efter förlåtelse och befrielse. Vi är många som åtminstone försöker att inte bli larvigt triviala i förkunnelse och undervisning. Men skulle man uppskatta den kyrkans liturgi som möter oss i de stora traditionerna placeras man omedelbart i buren för kvinnoprästmotstånd, bland de konservativa, politiskt, moraliskt och kulturellt, som om det vore enda möjligheten att förhålla sig. Och jag kan tänka mig att man även med andra preferenser upplever sig inmotad i hörn där man inte känner sig hemma eller vill vara.
Till sist. Det Ann Heberlein störs av, retar sig på och bekymras av är lätt att känna igen. En kyrka som inte vill vara from och som har svårt för Guds ord måste förändras och reformeras. Ett första steg är att... ja, föreslå själv!
