Hur något uppfattas har flyttat fram i betydelse så att det tillåtits överglänsa hur något var tänkt och avsett. Det är rent av så att den subjektiva uppfattningen har förkörsrätt och riskerar att tas på större allvar än det som egentligen sades eller hände. Tankekonstruktionen (ett ord som borde kunna prövas i fler sammanhang) och känslan av att ha blivit kränkt går före det som verkligen hände...
De flesta av oss är inte så kränkningsbenägna att vi drabbas. Vi står ut med en hel del. Men inte alla. Upprördheten å egna eller andras vägnar vet ibland inga gränser. Det är skada eftersom det kan förta kraften i protesterna mot kränkningar som är medvetna och avsedda att förlöjliga, förminska och förtrycka.
Omedvetna övertramp ska inte gömmas undan. Det tycks mig ibland som om de växer till nästan i samma utsträckning som kränkningsbenägenheten. Tänk om de rent av står i proportion till varandra? Ett botemedel mot omedvetenheten är bättre kunskap om människors rättigheter. Även uppövad empati och en tillämpad gyllene regel ger goda förutsättningar för ömsesidig förståelse.
