I morgonmässan i morse läste jag än en gång söndagens evangelium. I söndags blev ingången att visas bort, att bli avvisad eller att bli innesluten och välkomnad. Men den korta texten har många fler ingångar. En sådan är lust. Att göra vad man vill.
Vi gör helst bara det vi har lust till. Förr gick man i kyrkan för att man skulle, det hörde till. Idag går man nästan enbart när man har lust. Och lusten är en nyckfull kompanjon. Den tävlar hela tiden. Om vi bara gör det vi har lust till då blir inte allt det gjort som behöver göras. Lusten är nyckfull och trolös eftersom den söker sig mot nöje och underhållande sysselsättningar.
Till och med mitt skrivbord bär märken efter lust. Den lust jag icke har. Därför skulle jag inte så sällan behöva ha arkeologiska kunskaper i sökandet efter dokument i de travar, högar och berg av böcker som landat där. För tillfället trodde de - men när lusten saknas blir inte allt sorterat och ordnat som skulle må väl av det. När jag till slut röjer skrivbordet gör jag det mer av tvång - det måste helt enkelt göras.
Om lusten skulle styra blev inte allt det nödvändiga men arbetskrävande och motiga arbetet utfört. Kanske är det luststyrda arbetet en följd av välfärden? Nu har vi råd att ha lust. För 50 och 100 år sedan var det nödvändigheten som fick styra. Man gjorde det man skulle för att överleva. Inte för att man hade lust. Men i sina bästa stunder kunde även det slitsamma och krävande, det tunga, vara lustfyllt.
Inte ens Jesus kunde göra det han hade lust till. I texten (Joh 6:37-40) står det tydligt att: Ty jag har inte kommit ned från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som sänt mig.
Det finns sådant som vi behöver göra för att det är bra och gott - inte nödvändigtvis för att det är roligt, trevligt eller underhållande. Allt arbete i kyrkans sammanhang är inte lustfyllt och glädjesprudlande. Hårt slit och mycket nödvändighet finns där också. Hur skulle det gå med rättvisa och människovärde om ingen vill ta obehag och strid? Om ingen var beredd att göra Guds vilja?
Kan människans vilja övas upp så att den mera sammanfaller med Guds? Eller är det så att vår vilja måste böja sig inför och under det som är Guds vilja? Jag vet människor som förfasar sig över detta att böja sig inför Gud, de uppfattar det som en förnedrande underkastelse. Men om detta att Guds vilja får styra mig mer åstadkommer att det goda i världen ökar - då är ju detta att stå i Guds tjänst (!) något utmärkt. Förresten, vem skulle inte ha lust att bidra till att det goda i världen ökar?
