Vad ska man kalla dem som aldrig ger svar på tal? De som tiger ihjäl invändningar och kritik, De som låtsas som om det regnar? De som går visslande genom kriser och vägrar att låta sina planer störas i någon högre grad.
Varje läsare får till uppgift att hitta några sådana personer, instanser eller grupperingar som så gott som alltid struntar i att diskutera. Hitta sedan motsvarande krafter som egentligen håller med kritikerna men är för lata, loja eller för insyltade för att våga yttra sig. De som hellre orerar om vikten av debatt men som aldrig för den offentligt. De som vet berätta om hur den eller den personen egentligen är, men som aldrig någonsin skulle försöka få en rad publicerad. Än mindre ge sig till att försöka få en ändring till stånd genom att öppet skapa opinion. Som därmed slipper undan obehaget att visa var de står och eventuellt få en och annan ovän på köpet. Någonstans bland alla skuggorna skymtar de.
Genom att ignorera kritik faller den liksom invändningarna till marken och glöms snart bort då nästa dag lagt ett avstånd till kritiken. Varje dag som man låter saken vara så trängs den alltmer undan. I sådana fall är medierna en hävstång. De kan väcka liv i en fråga och tvinga fram respons. Men gäller det kyrkliga frågor blir det för invecklat. Till och med om det skulle gälla något så principiellt glasklart som frågor om styrning av ett trossamfund.
I ett politiskt forum skulle tekniken kallas för en utstuderad härskarteknik. I det offentliga samtalet saknar samma företeelse passande namn. Mig påminner beteendet om den numera bortglömda och försvunna dansen Limbo. Där man så långt man bara kunde krökte och gjorde sig så liten och platt som möjligt för att rytmiskt krypa under en ribba. Limbosvaren är de som aldrig skrevs ner, tankarna som inte kommer kritiker eller ens allmänhet till del. De som aldrig syns eftersom de passerar under ribban.
Vad hjälper det då att enstaka skribenter gång efter annan initierar debatt? Föga! De som borde svara och förklara viftar bort invändningar. De bläddrar förbi dem, till och med i Kyrkans tidning, som vore de formulerade av en insekt. Myggan som försöker sticka kan lämna irriterande märken, men kliar man inte går det snabbt över. Så tänker en som försökt att låta orden tala. Och som många gånger fann att han bara reste sig upp och slog näven i tröskeln. Till vad nytta?
Förebildligt, rent av? Hoppingivande? För bevarande av självrespekt? För att några måste gå före...
