Samla vykort till kaffet...

Frimärken kan man lätt tröttna på. De är så besvärligt små att de bäst avnjutes genom förstoringsglas. Äldre modeller är taggiga och svåra att få loss från sitt underlag. Till och med efter det att man lagt dem i blöt i badkaret vållar de besvär. De fastnade både här och där. Frimärken förekommer i alla möjliga varianter, omöjliga att hålla isär såvida man inte är fanatiskt intresserad av fragment av lejontassar eller vattenmärken. Mina frimärken sitter numera i album sorterade efter länder, tjuriga och bortglömda.

Tacka vet jag vykort! De är enkla att hålla i handen och synliga. Man kikar in i en annan människas liv. Här är soligt och varmt. Det regnar, hälsa Ragnar! På framsidan har man ristat kryss och skrivit: här bor jag. Vi hörs och ses och lycka till. Vykort handlar om livet. Till och med livet på sjukhus. Det finns faktiskt människor som specialiserar sitt samlande på sanatorier eller sjukhus.

Så från att ha varit filatelist har jag blivit en Deltiolog! En vykortssamlare. I familjen klagar ingen på vykorten att de fastnar överallt. Möjligen att de ligger i drivor på alltför många platser där gästerna borde få sitta. Länge försökte jag dela intresset för vykort med just gästerna. Kom de på besök från Uppsala hämtade jag genast ett album med kort över Slottet, Domkyrkan, Carolina Rediviva, Waldenströmska studenthemmet eller Flustret. Sällan hann de längre än till slottet ur 43 olika vinklar så började de förstulet gäspa.

Först tänkte jag att de var trötta på sin hemort och villa ha omväxling. Men när inte ens superintressanta kort från Gotlands landsbygd med bilder av kyrkorna i Källunge, Kräklingbo, Gothem eller Vallstena dög… Gäspningarna var inte tillräckligt tydliga för att vara påtagligt oartiga. Men med omisskännlig utmattning lämnade de budskapet: stoppa undan de här läskiga gamla korten! Vad mig anbelangar kunde de lika gärna ha skrikit och vrålat högt. De tillhörde inte de utvalda, de som fått gåvan att glädjas över begagnade vykort.

När en vän frågade efter våra semesterbilder var mitt nederlag totalt. Vad får människor att föredra gamla diabilder? Denna exvän sänder jag av princip aldrig mer någon vykortshälsning. Ja inte för att jag gjort det tidigare heller. Korten hamnar i skokartonger (förvaring) eller album (att uppvisas) så fort jag kan lägga händerna på dem. Men situationen kunde ju ha uppstått...

Varför säljer Du aldrig, frågar mig mina närmaste. Du kanske kan tjäna en hacka. En hobby är inte menad att vara lukrativ - den ska kosta på! För länge sedan sålde jag några kort från Visby innerstad och hamn, det är fortfarande smärtsamt. Eftersom jag nyligen handlade in motsvarande ett badkar fullt med gamla vykrot har jag att göra. Eftersom inte alla motiv är kända eller inom mina områden blir det en hel del kort över. Särskilt krångligt är att veta vilka platser som ligger i Härjedalen och vilka som tillhör Jämtland. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem – och snart uppstår nya undergrupper i samlandet. Även båtar, tåg, grodor, änglar. och kameler kan man samla. Och gratulationskort sorteras i blomsterhälsningar, födelsedagsgratulationer, namnsdagskort, vykort med hälsningen Hjärtlig gratulation och dukade kaffebord.

Varför sänder man dukade kaffebord till varandra? Är det ironiska slängar? Så här fint kommer du nog att ha det när du firar – men varför blev inte jag bjuden? När du sitter till bords borde det vara så här flott. Har du sett maken till finporslin? Vi ses till kaffet!

Andra bloggar om: Vykort, Samlare, Kyrkor, Finporslin, Dukat kaffebord, Hjärtliga Gratulationer, Frimärken