Strunt är strunt om än i vackra kyrkorum

Utställningen i S:t Jacobs kyrka i Stockholm lyftes fram i kvällens avsnitt av Kulturnyheterna. Domprost Åke Bonnier påpekade att det faktiskt finns "ett tak" i kyrkan. Så man ska inte vara så förvånad att det kommer reaktioner, negativa sådana, angående konsten i kyrkorummet.

Svenskan skrev ju härom dagen: Per Hasselberg tycker att prata om provokation är att förminska konstnärens ärende, att det ”bara” är konst. Provokationen ligger i mötet med rummet.

– Men den andlighet som finns i alla konstnärliga uttryck upplevs på ett helt annat sätt när den finns i kyrkorummet, säger Eva Asp, som är den som valt samtliga konstnärer under året.

– Explosionsrisken är hög när konstnärerna lämnar galleriet och kommer in i kyrkan, ett allkonstverk i sig och så laddat av betydelser och berättelser. Jag kan inte tänka mig en större utmaning egentligen, säger Per Hasselberg.

Ibland undrar man varför det är så attraktivt att ställa ut konst i en kyrka. Varför inte i riksdagens eller olika kommunfullmäkiges plenisalar? Poliststationer kunde skapa samma konstnärliga spänningsfält som man efterlyser. Tingsrätten vore väl mumma? Eller Humanisternas möteslokaler kanske kunde passa? Direktionsrummen hos de stora bankerna och företagen. Teatersalonger? Sjukhusentréer och vårdcentraler?

Nej det är inte lika aktuellt, kyrkan är godtrogen och ofattbar öppen. Och erbjuder ett offentligt rum. Men strunt är strunt om än utställt i vackra kyrkor! Reflektion låter vackert. Övertalande vackert. Men vad är det som ger ny konst vetorätt över kyrkorummets uttryck? Varför ska tidigare konstnärers yttrandefrihet inskränkas?

Gratis utställningsplats! Översnälla herdar ställer upp med kyrkorummet. Och tillhandahåller garanterat stort uppmärksamhetsvärde när konstnärer (in spe?) tassar kring och rent av trampar över den goda smakens, dekorums, gränser. Sprid glitter präster om ni lyster, det glänser för stunden. Men det är något helt annat som består!

Avstå vigselrätten, skriver biskopen

Kyrkans Tidning innehåller idag ett debattinlägg som borde kunna kasta lite nytt ljus över diskussionen om Svenska kyrkan ska viga till könsneutrala äktenskap. Det är biskop Carl Axel Aurelius, domprost Karin Burstrand och professor Ola Sigurdsson som samlat sig till en gemensam opinionsyttring.

Artikelförfattarna skriver: I ett mångkulturellt samhälle finns inga verkliga skäl att bibehålla en kyrklig vigselrätt som snarast kan betraktas som en rest från ett svunnet samhälle. Vigselrätten är egentligen ingen rätt utan ett uppdrag. Den är ett uppdrag som gavs av staten till kyrkan i den enhetskultur som tidigare rådde.

De betonar att tidigare innehöll uppdraget också hindersprövning före vigsel och medling, om så behövdes, efter vigseln. Idag återstår vigselrätten som dessutom delas med ett 50-tal andra aktörer.

Aurelius, Burstrand och Sigurdsson anser att ett tvåstegsförfarande enligt känd kontinental modell är en bra lösning. De som önskar en gudstjänst med välsignelse är därefter välkomna till kyrkan för detta.

Debattörerna fortsätter sitt resonemang: Vi anser alltså att det finns flera goda skäl att införa ett tvåstegsförfarande med en civilrättslig registrering, eller vad riksdagen föredrar att kalla den, och en religiös akt. Det är viktigt att slå fast, att för Svenska kyrkans del innebär detta en akt öppen för alla, också för samkönade par.

Att riksdagen återtar ett uppdrag som i grunden är en samhällelig sak borde inte vara särskilt sensationellt vare sig för kyrka eller för samhälle. Ett sådant beslut skulle normalisera förhållandet mellan religiösa institutioner och staten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.

Det är alltså inte självklart för alla med ansvar och uppdrag i Svenska kyrkan att vigselrätten ska behållas. Och det är värt att notera!

Kultur är mycket mer

Artikeln nedan är publicerad i dagens Nerikes Allehanda som svar på ett mot lokalkulturen kritiskt inlägg. Artikeln blir möjligen för flitiga stillsam-läsare en sorgligt tröttsam upprepning av tankar som redan funnits på min blogg. Men ibland behöver jag vrida och vända på tankarna innan de går in i papperstidningens värld. Så håll till godo eftersom Nerikes Allehanda inte har det goda omdömet att på nätet lägga ut viktiga texter från värdefulla avdelningar som kultur, debatt och ledarsidor. Men de bättrar sig nog om vi tjatar...?

Kulturen lever inte bara på scener, estrader och i salonger
En orättvis betraktelse blir det om man jämför storstadens kulturutbud med vad en stad som Örebro kan erbjuda. Huvudstaden kommer alltid att slå en provinsstad. Publikunderlaget i Stockholm är utan jämförelse. Dramaten, Operan, Museerna och många andra kulturinstitutioner som finns till för hela landet ligger där. Och de statliga stöden bär dem alla.

Ändå erbjuder Örebro mycket mer än vad man i debatten vill tillstå. Teatermässigt blir jämförelsen extra orättvis. Länsteaterns föreställningar, om än för få, når ofta framgång. Privatteatrar bär sig knappast i landsorten. Trots det har Flackrevyn kunnat tävla med de stora publikmagneterna. Tar man med Stockholmspublikens pendlingstid till sitt utbud i centrala staden så borde vi kunna räkna in städer som Karlstad, Västerås och Linköping i jämförelsen! Och då har vi ett riktigt större utbud att tillgå. Ett mellansvenskt teaterprogram kanske kunde ordnas?

Det finns mer. Örebro har t ex en imponerande konsthall och några framåt gallerier. Och en vital litterär tradition som blir synlig i en egen bokmässa. Universitetets föreläsningsserier heter duga, liksom övrigt lokalt utbud av program och föreläsningar.

Under de senaste åren har Svenska kyrkan erbjudit mängder av kulturevenemang. Föredrag och cafékvällar finns att tillgå. Och vad sägs om musiken i Olaus Petri kyrka där flera av de stora oratorierna och klassiska mästerverken har uppförts under en lång följd av år. Eller de 24 orgel- och körkonserter med Bachs samlade orgelmusik i samma kyrka som Ulf Samuelsson för några år sedan gladde en mycket stor publik med. Tänk även på utbudet i Nikolai kyrka: konserter, lunchmusik och lördagsorgel. Församlingsexemplen kan mångdubblas. Kyrkan har ett enormt kulturutbud och med hög kvalitet!

Kultur beskådas inte enbart utan utövas också. I min församling samlas varje vecka drygt 150 korister i alla åldrar! Här firar dessutom många sin gudstjänst med texter och former som stiger oss till mötes ur kultur- och religionshistorien. Tala om levande kultur!

Människor möts i folkrörelser, studieförbund och sällskap till studier och fördjupning. Det läses och diskuteras. Det finns en imponerande mångfald av föreningar som jobbar med kultur. Tänk bara på alla föreningar med rötterna i andra kulturer!

Evenemangskulturen utgör en liten del av ett större kulturliv. Kyrkorna kan tjäna som exempel på kulturella sammanhang. Och det är i människors egna kulturella aktivitet som vi i en större landsortsstad kan hävda oss med råge – i det som mobiliserar människor till eget skapande. Då är man inte konsument. Man är inte objekt - utan subjekt, aktiv och skapande. Då erbjuds växt och mognad.

Efter detta försvar av den lokala kulturen vill jag ändå stämma in i skribentens förhoppning att MER måste satsas på kulturlivets utökning och uppbyggnad. Och för att lyckas får vi aldrig glömma att kultur är så oändligt mycket mer än det som sker inför en betalande publik på scener, estrader och i salonger.