På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot
partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte
besvarade den fråga som han var intresserad av: finns det en motsättning mellan en demokratisk kyrka och en evangeliserande och missionerande kyrka? Här kan det erkännas att efter alla kritiska
artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära
partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir argumenten både välkända och näst
intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.
Frågan lydde mer precist: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan
en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?
För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Ofta förutsätts att enda sättet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha
politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta
påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka förutsätter INTE
att politiska partier finns med. Om politiska partier vore förutsättningen för
kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per
definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en
anomali, ett sorgligt undantag.
De flesta trossamfund har andra och demokratiska strukturer.
Skillnaden är att de trossamfunden har inga sekulära organisationer och definitivt inte politiska
partier formellt inflytande över kyrkornas beslut. Man får nog leta efter
kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel. Motfrågan
blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika
med ”en demokratisk styrd kyrka”?
Ta till exempel det sekulära inflytandet som följer partiväsendet.
Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Bara läs de politiska
partiernas program och upptäck att tro, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans Herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska
representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och
där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? Via partierna får även andra,
agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till
inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.
Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet
blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera
av partierna redan insett det som kritikerna hävdar och de har därför dragit
sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva. Det
steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen
misstanke om att politiska rörelser är de som egentligen styr Svenska kyrkan.
Ett annat skäl är att fler inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma
eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas nuvarande
företrädare kan gärna fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då på
andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig
tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket verkar innebära att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer
än det kyrkan kan ge till partifolket!
Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en
sekulär stat där samma partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en
privatsak. Man kan undra varför denna angelägenhet i den privata sfären då är
så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna
ser det som nödvändigt att som parti styra och ställa i kyrkan? Det världsliga
och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk
samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.
Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den
statliga och politiska fångenskapen?
